Annorlunda keramikverk

Keramik kan se ut på många olika sätt. Det måste inte bara vara drejade fruktskålar utan kan vara betydligt mer fantasifullt än så. Mari Pårup och Elisabet Svensson har fyllt Bergdala konstgalleri med objekt i alla möjliga olika utföranden och tekniker. Tid i Lera är den sammanlänkande titeln på en annorlunda utställning i bara keramik.

Man slås först av att det är så ljust. Nästan all keramik är vit eller glaserad i ljusa nyanser. Här finns skulpturer, möbler, tavlor, kärl, kakel och mycket annat. Allt i keramik, och utfört med olika tekniker.

Mari Pårup och Elisabet Svensson bor och arbetar på olika håll, i Stockholm respektive Sölvesborg. Men sedan ett tiotal år har de ställt ut tillsammans ett flertal gånger. Och det märks, för de är väldigt samstämmiga i sitt förhållande till materialet. Utställningen är inte heller uppdelad i varsin avdelning, så som det brukar vara på Bergdala, utan de båda konstnärernas verk är mixade i hela lokalen. Det blir först till en sport att gissa vem som gjort vad, men redan efter en stund upptäcker man att trots den omedelbara likheten så finns där förstås skillnader i uttrycken.

I mångt och mycket finns ett gemensamt tema som handlar om relationer. Många av verken är, på olika sätt, porträtt av vänner och familjemedlemmar. De är avbildade med både humor och värme, både som personligheter och som anonyma figurer. I den lilla ensembeln Se till mig som liten är gör Pårup pastisch på de små porslinsprydnader av typen litet barn med hundvalp som återkommer i många vitrinskåp. Här är det istället ett litet barn och en oproportionerligt stor undulat. Det är både näpet och komiskt, och påminner inte så lite om Bianca Maria Barmens vita skulpturgrupper.

Trygghet heter en annan av Pårups små modeller. En sinnebild av den stora stenbumlingen som husets orubblige beskyddare tätt intill knuten. Men i Hotet I och II är situationen den omvända. I dessa miniatyrlandskap lever bostadshusen farligt; den ena på kanten till ett stup och den andra i skuggan av ett ostadigt klippblock. Huset och stenen är återkommande symboler, liksom den svan som dyker upp i olika verk.

Det är svårt att peka ut den konkreta skillnaden, men Svenssons verk känns något mer återhållsamma. De flata vaserna med runda och spetsiga linjer är strama i sina linjer, och de reliefliknande porträtten, kanske av verkliga personer, allvarsamma. De senare är vackert stiliserade och påminner om karaktärer ur moderna svenska vuxenserier. Vaserna är intressant formade och associerar med sina mörka färger till italienska gondoler och spanska tjurfäktningstjurar.

Tid i lera är en fin sammansmältning av Elisabet Svenssons och Mari Pårups verk. Lågmält, med en väl avstämd värme och subtil humor. Tillsammans ger de keramiken många olika ansikten.

Thomas Lissing