Fiskbullar, fittor och feminism

I en applikation i grisskärt siden upphöjde Marie-Louise Ekman 1968 något så oansenligt som fiskbullar i hummersås till konst. Samma år målade Monica Sjöö God giving birth, med en kvinnlig Gud som föder sitt barn - ett konstverk som orsakade proteststormar när det visades i England några år senare.

Båda verken har en självklar plats i utställningen Konstfeminism som har fått underrubriken "Strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till i dag". Det är en utställning med över 100 konstnärer och nästan lika många underteman.

Från Marie-Louise Ekmans vardaglighet till Monica Sjöös andlighet. Från politisk aktivism á la 70-tal som i Bibi Lovells bildväv När vi askan ser från den brända byn då stiger vårt hat mot skyn till nutida sexuell frigörelse som i Gisela Schenks explicita bilder av kvinnliga könsorgan med mensblod, kiss och andra kroppsliga utsöndringar. Från ifrågasättande av den traditionella kvinnobilden till en ömsint objektifiering av mannen i Britt Marie Trensmars fotografier av pärlbehängda snoppar.

Kopplingarna mellan de verk som gjordes för mer än 30 år sedan och dagens feministiska konst är tydliga. Niclas Östlind, intendent på Liljevalchs konsthall, hävdar att det först är nu som tiden är mogen för denna samvetsgranna mönstring av konstfeminismen.

- Det hade inte varit möjligt att göra den här utställningen för tio år sedan. Det fanns helt enkelt inte särskilt stort intresse för verken från 1970- och 1980-talen inom konstvärlden då. Nu kan vi se kvaliteterna i dem på ett annat sätt. Mycket av det som görs i dag av yngre konstnärer har också starka beröringspunkter med det som gjordes då, säger han.

Konstfeminism är resultatet av en samlad kraftansträngning av tre institutioner: Liljevalchs konsthall, Dunkers kulturhus i Helsingborg och Riksutställningar. Initiativtagare är konstvetaren Barbro Werkmäster som fick idén tidigt och hade hoppats på en utställning redan 1998 under Kulturhuvudstadsåret - men fick vänta åtta år på att se den förverkligad.

- Att vi har arbetat i grupp har fördjupat utställningen. Förutsättningen har varit att vi har haft mycket tid att diskutera färdigt. Vi har fått förtydliga och slipa våra tankegångar och argument, säger Anna Livion, utställningsproducent på Riksutställningar.

Det har behövts, eftersom utställningen det goda syftet till trots mötte kritik från olika håll efter den första vernissagerundan på Dunkers kulturhus i början av året.

En del menar att det är fel att klumpa ihop de medverkande konstnärerna under begreppet feministisk konst. Andra hävdar att själva det faktum att det anordnas en sådan här utställning är ett tecken på hur sjukt samhället är ("Det skulle aldrig ha gjorts en utställning som heter ÕKonstpatriarkatetÕ").

Åter andra attackerar de institutioner som står bakom Konstfeminism och menar att de inte gör nog för att leva upp till kraven på jämställdhet när det gäller utställningar, inköp och anställningar.

- Vad tror man att man gör en sådan här utställning för? säger Niclas Östlind med viss irritation. Det är en förändring i sig.

Och Anna Livion fortsätter:

- Det är klart att vi också ser att det finns strukturfel i hela systemet som vi är en del av och som vi skulle vilja förändra. Men just nu har vi kommit så här långt.

En del av konstnärerna bakom 1970-talsverken finns inte längre i livet. Monica Sjöö var en av dem som avled under planerandet av utställningen. Andra är i högsta grad aktiva och kommer också att finnas på plats på Liljevalchs. Monica Melin, en av Konstfeminisms yngre utställare, sitter mitt i något som ser ut som en dockverkstad. Hon pysslar med att sy färgglada pyjamasar åt två mansfigurer som krympts till dockstorlek.

- Minnets återkomst bygger på ett hemskt minne av ett övergrepp. Här återskapar jag förövarna som små. Jag ville förhålla mig till makt och minne. Det är en öppen fråga om man kan återta makten över sitt eget liv genom att arbeta med minnen, säger hon.

I ett annat rum bygger Katrine Helmersson upp ett helt nytt verk i ringlad lera - ett konstverk som i formen påminner om ett kvinnligt könsorgan.

- Jag tycker att det är underbart att befinna mig i det här sammanhanget, säger hon. Fast jag tycker inte att jag konkret jobbar med konstfeminism. Det är bara en del av mitt arbete eftersom jag råkar vara kvinna.

Salarna är ordnade efter teman: där sexualitet och makt är ett och femininitet respektive maskulinitet ett annat. Några manliga konstnärer finns också representerade i utställningen - det konstfeministiska perspektivet är inte förbehållet det kvinnliga könet. Karaktäristiskt är att de nyare verken har hängts sida vid sida med de tidiga konstverken. Unfucked Pussys provokativa "Gubbslem"-aktion mot Fröken Sverige-tävlingen 2001 samspelar till exempel med Birgit Ståhl-Nybergs grafiskt starka uppmaning Bli röd, baby! från 1970.

- Jag tror att utställningen kommer att älskas av många eftersom den visar konst som har hamnat lite i skymundan, säger Niclas Östlind.

Sara Ullberg