Flyttrea för Bart Snyder

I Bart Snyders lilla ateljé i Italienska palatset är det rörigt. Som det nog ska vara. Några gamla cyklar hänger på väggen. Ett par skidglasögon, några ramar och en plansch på Snövit samsas med ett fåtal tavlor. På golvet här och var står flyttlådor.

För 23 år sedan kom han till Sverige och Stockholm, då för kärleken. När han åker är det delvis också på grund av den.

– Jag kom den 23:e september för 23 år sedan. Nu är jag 46, så det är halva mitt liv, och det hade varit kul att åka tillbaka den 23:e. Men nu blir det tyvärr inte så, min flickvän kunde inte vänta, säger han med en svag amerikansk brytning, stockholmskan slår då och då igenom.

Under åtta år har han varit verksam konstnär i Växjö. En tid som har varit bra, men inte helt som han förväntade sig.

– Jag är glad att jag får vara i det här huset, här händer det riktiga grejer. Men det är också som vilket kontorshus som helst, man träffas på luncherna och säger hej i korridorerna. Jag hade velat se lite mer samarbeten.

– Det är svårt att komma utifrån. Det tar sju, åtta år innan man träffar nya vänner. Alla umgås väldigt mycket med de man redan känner.

Jag frågar om han tycker att det är typiskt för svenskar.

– Nä, småländskt snarare, det är lite mer skillnad med stockholmare.

Över Atlanten hägrar Atlanta. En sexmiljonerstad med betydligt mer möjligheter. Både till samarbeten och till bättre ekonomi. Som konstnär jobbar man mycket gratis, säger Bart, och i Växjö har det inte direkt varit stor ruljans. Men dottern och ateljén har han kvar i Sverige.

Innan Bart Snyder beger sig till hemlandet ska han ha två utställningar; Utvik och Flyttrea. Majoriteten av verken har visats tidigare, men den första utställningen inviger ett nytt galleri. I restaurang Gräddhyllans vinkällare kommer hans uppförstorade utvik att visas, som förste konstnär i ambitionen att i framtiden ställa ut fler lokala förmågor.

– Det har inget med nakna damer att göra. Det är mest för att det ska låta spännande och någon ska komma, skrattar Bart.

Vi beger oss till galleriet, som ännu är mörkt och fyllt av möbler. Det enda ljuset kommer från hyllorna där vinflaskorna står. Bart Snyder bläddrar bland de ännu ej upphängda verken och mumlar "det låter som jag gör reklam för Ica". Tavlorna är nämligen uppförstoringar av de koder som återfinns på livsmedelspaket, och alla bär titeln från produkten.

– Det är ett hemligt språk som är omkring oss hela tiden, som vi inte fattar. Jag tycker om såna små detaljer som ingen bryr sig om. Det handlar också om återvinning, man ser de här koderna när man plattar till paketen när man ska återvinna dem. Så det är också miljötänk.

Den andra utställningen invigs tio dagar senare på Plan B. Flyttrea, precis som det låter. Bart Snyders gamla alster ställs ut igen.

– Jag kanske kan ta med mig lite möbler jag vill sälja också, skrattar han.