Mannen som fyllde skåpen i folkhemmen
För några månader sedan kom jag i Göteborg över ett fat från Stig Lindbergs serie Terma - som för 51 år sedan väckte stor uppmärksamhet på utställningen H 55 i Helsingborg - till det facila priset av 40 kronor. Detta kan bara bero på att någon på Myrorna hade en dålig dag på jobbet och det måste betecknas som ett undantag som bekräftar regeln. Stig Lindberg, en av förra seklets mest namnkunniga formgivare, är het som en keramikugn bland formintresserade (inte minst i USA och Japan) och auktionernas slutpriser ligger högt.
Nationalmuseums nya utställning visar bredden hos denne designikon, som skulle ha fyllt 90 i år om han hade varit i livet. Stig Lindberg fyllde skåpen i folkhemmet men han var också en färgstark konstnär, illustratör och pr-sinnad galjonsfigur för Gustavsberg. Han var bara 33 år när han där efterträdde legenden Wilhelm Kåge som konstnärlig ledare och framstod redan från början som en enastående begåvning inte bara inom industridesign, porslin, glas, keramik, emalj och plats, utan också som textilkonstnär, illustratör och skulptör. Hans samarbete med barnboksförfattaren Lennart Hellsing (som skrev bland annat Krakel Spektakel) är välkänt men i utställningens första rum småler jag åt ett tidigt verk, en fajansbarnmugg. Den har texten "Hans och Greta vore magra, åto så de blevo fagra." Humoristen Lindberg var ofta framträdande, yrkeslivet igenom. Barnservisen står bland de andra tidiga arbetena, fajanserna med vit bottenglasyr och växtmotiv. De stiliserat målade fajanserna blev oerhört populära på 1940-talet.
Utställningsscenografin i de två salarna är subtil. Jag som har dåligt orienteringssinne blir lite yr i mössan av labyrintmönstret och går vilse i de trånga gångarna med "skyltfönster". Arkitekturen utgår från mönstret på ett askfat i den svart-vita serien Domino (1955) och illustrerar en kreativ metod som Lindberg ofta använde: rundgång. Återanvändning av idéer och former löper genom hela hans produktion, och många linjer, symboler och geometriska mönster återkommer gång på gång.
Man kan förhålla sig till den här utställningen på olika sätt. Skaror av (ofta äldre) besökare lär följa nostalgi-linjen och stanna upp inför de tecknade Krakel Spektakel, kortleken Comedia, termosflaskan Termic och sparbössan plasthunden Skotten (blå eller röd), som han tog fram på uppdrag för Handelsbanken. "Alla" vill nog se kaffegodsen Prunus, Spisa Ribb och Adam, för att inte tala om den populära servisen Berså. Folkhemmet i sin prydno. Då får man göra precis som när man vill köpa mjölk på Ica, man får leta sig längst in, det är där man hittar de folkkära nyttogodsen.
Fast jag tycker gott man kan ta sig an utställningen genom att reflektera över mångfalden och lekfullheten hos Lindberg. Man kan till exempel studera skulpturen Hjorthuvudet (Nationalmuseums först inköpta Lindberg-föremål, 1941) och notera att hjorten har två händer i stället för krona på huvudet. Man kan leta runt i labyrinten efter hur många gånger han, på det mest skiftande sätt, avbildar händer, ansikten och träd. Det lätt igenkännliga, men ständigt oförutsägbara är Lindbergs signum. Varför inte göra tvärtom, tycks vara hans typiska attityd. Man bör inte missa hans konstgodsserier och man kan fundera över det moderna uttrycket i exempelvis serien Veckla, stengods med vit carraraglasyr. Det är nog inte bara jag som associerar till den nu aktuella konstnären Eva Hild. Och man kan uppsöka de lite ovanligare objekten, som den vridbara teve-skärmen (som en modern pc!), grillen i coolt, geometriskt mönster i svart och koboltblått. Eller för den delen: den röd-vita Eva-koppen som hörde till den blå-vita Adam. Eva försvann snabbt, men Adam blev kvar.
Längst in i labyrinten tydliggörs så en utställningsaspekt i sig, den som Nationalmuseum säger sig vilja lyfta fram, nämligen diskussionen om den konstnärliga upphovsrätten. En kaffekopp från östeuropeiskt 60-tal har helt sonika knyckt Berså-mönstret, vilket förstås är stöld. Men, är den nutida konstkeramikern Jakob Robertsson Vadå Berså-skål att betrakta som en lekfull hyllning till upphovsmannen eller vadå? Och vad ska man säga om smyckekonstnären Cecilia Claesson som gör halsband med hängen av krossat Lindbergs-porslin? Och hur ska man förhålla sig till hamburgerkedjans pappersmuggar med Adam-mönstret som kom häromåret? (Rättslig tvist med familjen Lindberg pågår fortfarande.) Dessa eventuellt tveksamma objekt trängs i ett monterfönster, men för att besökaren ska uppfatta de teoretiska resonemangen krävs nog ett inköp av den fylliga utställningskatalogen. Den juridiska aspekten på utställningen är en skog man inte ser för alla träden. Alla dessa "träd" är dock väl värda en vandring i labyrinten.