Mellan skräck och beundran

Under 16 oerhört intensiva månader, i princip sju dagar i veckan till och med november 2005, satt eller stod 73 professorer i medicin modell framför ett staffli. Nu hänger de på Kulturens väggar under utställningsnamnet Odödlighet - Läkare i Lund porträtterade av Johan Falkman.

Samtidigt har konstnären färdigställt ett litterärt praktverk, Medicinens ansikte (Förlags AB Gondolin). Där ger han själv och en rad olika författare och filosofer bakgrund och fördjupning, bland annat skildras läkarporträttens 2000-åriga historia och vanitasmotivet i konsten. Där finns också svar på de självklara frågorna: varför läkare och varför ett sånt gigantiskt projekt?

Svaret är inte pengar, Falkman hade inte en enda beställning när han började. Snarare då kunskap (Falkman är bildningsidealist), och en komplicerad relation till läkarkåren som pendlar mellan skräck och beundran.

Det bästa svaret är förmodligen provinsläkare Kaltenbrunner!

Träffade vi inte själva den här äldre, barske läkaren i vit rock och stetoskop i barndomen är risken överhängande att vi vid mönstring eller militärtjänst utsattes för hans arrogans och bryska handgrepp.

Falkman berättar om Kaltenbrunners nakna förhör i ett kalt rum med brits, snurrbar metallpall och synundersökningsplansch. Det beskrivs så noga att det känns som om det empatilösa undersökningsrummet i barndomens Trelleborg var en teaterscen.

En scen som tre decennier senare flyttas till Antikmuseet i Lund med en rekvisita av dödskallar och gamla statyer. Och delvis ombytta roller. Ensemblem består av nästan enbart män, äldre allvarliga män i halvfigur med framträdande huvud och händer. De flesta är ledande inom sina specialiteter. Ingen av dem skrattar eller ler.

Här finns en påtaglig sorgsenhet, inte enbart hos de avbildade. Georg Klein väljer att kalla det koncentration i sin text. Han relaterar till den fragmenterade tid vi lever i och berättar om en vän och kirurg som hävdar att han endast mår bra när han opererar och kan uppleva "koncentrationens eufori". På samma sätt vittnar flera av de avbildade att konstnären under långa perioder är så absorberad av sitt arbete att han knappast är kontaktbar. Det är en kokong som växer där bakom staffliet.

Konstnären finner också många andra likheter mellan sig själv och läkarna. Fascinationen för människokroppen naturligtvis, ett stort intresse för konst och kultur. De är båda med Falkmans ord: "drivna, passionerade varelser ibland på gränsen till besatthet ofta med ett barns behov av bekräftelse och uppmärksamhet."

Falkman uppehåller sig i boken även länge vid relationen mellan läkare och patient. Vem mår egentligen sämst - den sjuke eller den som i bästa fall enbart kan uppskjuta sjukdomsförloppet något. Och det är inte alltid som det enorma förtroendet har exakt samma tyngd som den medvetna otillräckligheten.

En kamp Falkman för övrigt också berört i en utställning för några år sedan, Skiljevägar med motiv från sjukdomars förlopp och final.

Det är svårt att låta bli att tänka på Peter Greenaway. Konstnären och filmregissören nämns inte i boken men hans analyser av människans misslyckanden och fascination för kroppligt förfall har flera beröringspunkter med Falkmans. Fast där Greenaway ibland är svårtillgänglig och närmast morbid är Falkman ivrigt entusiastisk och dystert självreflekterande. Om vartannat.

Samma ambivalens återfinns i Falkmans ytterst drivna teknik och med den lätthet han hoppar genom konsthistorien. Bilden av den åldrande partriarken/professorn för tankar till venetiansk renässans. Gruppporträtten flörtar med tidig tysk expressionism. De som utnämnt honom till landets främste porträttmålare har nog rätt. Falkman är så skicklig att han ofta, dock inte alltid, låter oss ana läkarens personlighet och karaktär i de många, tjocka penseldragen.

Odödlighet ... kan tillsammans med Medicinens ansikte upplevas som såväl en framgångsrik traumabearbetning som en smart rehabiliteringsrit, en intelligent undersökning av yrkesroller och en nästan skrämmande konsekvent genomförd konstinstallation.

För mig är det en av de bästa och märkligaste svenska konstupplevelser jag haft.

Pågår till och med den 26 februari