Svårt finna intensiteten

Horisontella riktningar och en tydlig uppdelning mellan himmel och jord. Blågrå nyanser mot mörkt gröna. Men så finns där också ett starkt sken, ett bländande orange och rött inslag. Det är dramatiskt och återhållsamt på samma gång.

Titlarna antyder norrländska vyer, men själv associerar jag gärna till Skåne. Det röda skulle mycket väl kunna vara de vajande vallmofälten som svischar förbi utanför bilfönstret när man åker över slättlandskapet.

Hedberg har ett effektfullt och svepande måleri utfört med kniv eller spatel, men det känns också aningen schematiskt i landskapsbilderna. Det är dekorativt men inte så spännande. Flera bilder följer samma mönster och först när det bryts, av exempelvis en inte helt rak horisont, händer det något.

De fotografiska triptykerna föreställande klassiska konstverk och patinerade gatumiljöer känns i sammanhanget ofärdiga, då de mer har karaktär av enkla turistbilder än uttrycksfulla verk. Man saknar här utnyttjandet av fotografins rika möjligheter.

Riktigt bra blir det dock i utställningens fyra första bilder som har en helt annan karaktär, och den målande titeln Dörren öppnades och rummet fylldes av musik. Ett mer måleriskt måleri och med inslag av teckning. Frenetiska blyertsstreck, som likt en varnande seismograf på högvarv skapar puls och intensitet i bilderna. Med sin mjuka färgskala påminner de också om abstrakta verk av exempelvis Helena Felldin. Snyggt, välkomponerat och intressant.

I grafikhörnan visar Angela Duckert sina grafiska blad, med figurer i svart mot kontrastfärgade bakgrunder. De påminner avlägset om stora tecken som smetats ut och blivit otydliga. Lite i stil med Juan Miró, men öppna för egna tolkningar.

Passion.