Underbara berättelser i gränsmark

"Stilles rostfria instrument" står det på det lilla vitrinskåpet mitt i rummet. Texten och skåpets utseende doftar sjukhus, skalpeller och sterilitet, allt insvept i flyktig eterdoft. Men bokstäver och luktminne bedrar – eller? Inuti skåpet har ångorna format sig till en madonna i skiraste gasväv och heter nu Den visa jungfrun - som en motbild till Bibelns fåvitska stollor. Hennes hjälp med de stora livsfrågorna är av ett annat slag än den skarpa skalpellens, som med ett lätt snitt skär bort det onda.

Den finska konstnären och grafikern Outi Heiskanens forskningsfält ligger inte inom skolmedicinen. Med torrnålens rispande i kopparplåten utforskar hon andra bildvärldar, ofta med rötter i religiösa och mytiska föreställningar. Tunna och sköra linjer skapar allt från smilande salongslejon till spöklikt svävande naturväsen. I Månens skugga begrundar den höggravida kvinnan himlakroppens kalla sken och ger en flashback till 1970-talets starka matriarkats- och gudinnekulturer. I nästa rum är det den gravida Maria som i sin vackra och blodröda klänning gör en golgatavandring i sumpmark. I bakgrunden har de tre korsen ersatts av tre svarta och kala träd, som tecken på den död som följer i miljöförstöringens fotspår.

Det är en besjälad bildvärld, där gränsen mellan människa, djur och natur inte är av vetenskapligt och rationellt snitt. Det är som om berättelserna kommit direkt ur Italienska palatset självt och tar gestalt på de minnesfyllda väggarna. I Snöleoparden samlas djur, människor och djurmänniskor – shamaner? – i eldens ljusdunkel. I Smeka, klappa lär våra släktingar aporna oss tillvarons innersta villkor. Jag får omedelbart konstnären Lena Cronqvists apor på näthinnan och blir inte förvånad när det visade sig att de andliga systrarna Heiskanen och Cronqvist har ställt ut tillsammans.

Utställningens titel är Outmark, en sammansättning av Outi Heiskanen och medutställaren Markus Jänttis förnamn. Lika sammanflätade är deras bidrag i de gemensamma grafiska bladen i galleriets största rum. Mer som syskon än mästare och elev i konsten, trots skillnad i antal år på denna jord. Och hur timmar blir till månader som blir till år visar Heiskanens handvevade tidshjul mitt i rummet.

I Markus Jänttis egna rum går det inte att komma undan Rosenröds och Skogsmänniskas arkaiska ansikten och blickar. Hans litografier har Marlene Dumas underbara svärta och den kontrast de bildar till den övriga grafikens fina linjer kan behövas.

Berit Linden