säg inte puss

Killar är trots allt ganska patetiska varelser. Vi kan lätt stoltsera med världsliga saker som en snygg tröja eller ett mål i en fotbollsmatch. Men idrottsframgångar i all ära. Det bästa man kan ha är väl ändå en riktigt bra flickvän. Något som däremot är näst intill omöjligt att stå för inför sina vänner.

Problemet ställs på sin absoluta spets när flickvännen ringer ens mobil samtidigt som man umgås med kompisarna. Det brukar bli ungefär så här:

- Hej!

Säg inte puss vid slutet av samtalet.

- Tja!

- Vad gör du?

Tänk nu på din röst. Bli inte sådär ljus och len som du blir när du pratar med henne i enrum. Och bebisrösten du använder ibland existerar inte! Den existerar inte!

- Nej, inget. Umgås med kompisar.

Fan, jag låter som om jag svalt en barkbåt. Hon måste fatta att jag inte kan prata nu.

- Vad ska du göra i kväll?

Hon fattar inte. Typiskt.

- Nej, jag vet inte, men kan inte jag ringa dig sen?

- Jo det kan du väl. Vi hörs sen då.

- Mm.

Säg inte puss. Säg inte puss. Säg precis vad fan du vill, bara du inte säger puss.

- Puss.

Satan!

- Mm.

- Mm?!

- Mm. Hej då.

Och sen lägger man på! Så horribelt ynkligt är det ofta! Detta är bara ett i raden av exempel på klassisk relationsproblematik i tonåren.

Likadant är det exempelvis med smeknamnen som man oftast väljer att börja kalla sin flickvän. Det verkar vara en bra idé att kalla henne "Snuttan" just då. Hon är nöjd, du är nöjd. Det vore faktiskt gulligt att döpa henne till "Snuttan" i telefonboken med. Hon är ju faktiskt "din lilla snutta" tänker du och fånler.

Jo visst du. Sedan kommer dagen då hon ringer din mobil, du är tillfälligt frånvarande, nån kompis tänker vara snäll och svara och ser att du kallar din flickvän "Snuttan". Megaridå.

Redan i tidig ålder blir man som kille rädd för att visa kärlek offentligt. Man är helt enkelt rädd för att bli dumpad. Hur många gånger i sitt liv har man inte sagt: "hrrm, nej det var båda som ville göra slut."

Hallå?! Det var det inte alls! Hon ringde och sa att hon gjorde slut och la på! Nästa dag såg du henne med en kille från parallellklassen och kastade en snöboll efter dem!

Detta ytliga förnekande hänger faktiskt med ganska långt upp i tonåren. Att vara kär är att vara sårbar och att vara sårbar är inte coolt.

Killar kommer ofta från en uppväxt där de första förebilderna är arga, tandlösa hockeyspelare. Det är fan ingen som dumpar Uffe Samuelsson, du vet.

Har man spenderat tre dagisår i en Stålmannen-dräkt är det svårt att komma ut ur telefonkiosken.

Men. I dag kan jag ändå säga till alla som känner igen sig i problemen att det bara är en övergångsperiod. Till slut kommer insikten att det är först när man vågar förlora som man verkligen kan vinna. Och inte ens då finns det några garantier.

Jag är på väg in i något sorts förhållande för första gången på länge och jag kan stå för att jag är kär.

Boys will be boys, visst. Men till slut blir de män.