Ett välkommet initiativ

Svenska filminstitutet (SFI) gick häromdagen ut med ett pressmeddelande om att de kommer att göra en satsning på kvinnliga regissörer. Deras tidigare mål har varit att nyckelpositioner (som producent, manusförfattare och regissör) inom svensk filmproduktion ska uppgå till en 40/60-fördelning mellan kvinnor och män. Ett mål som uppnåtts rätt väl när det kommer till producent och manusförfattare men inte inom regissörsskrået.

Anna Serner, VD för SFI, har sedan hon tillträdde pratat mycket om hur hon vill se en jämställd filmpolitik. Nu gör SFI slag i sak och från årsskiftet pratar de inte längre i termer om att ”försöka nå” 40/60 utan om att det "ska vara" 50/50. Filmstödet ska alltså portioneras ut 50/50. Raka rör, med andra ord.

Givetvis möts sådana här förslag med kritik som pekar på att det är fler manliga sökande och att kvalitet ska främjas – inte kön. Hur kvalitet ska bedömas är dock fortfarande en ganska svår nöt att knäcka – desto lättare blir det knappast för en filmkonsulent som tar beslut om filmstöd utifrån ett manus och vilka namn som är knutna till projektet.

Årets Cannesfestival blev i år hårt kritiserad över avsaknaden av kvinnliga regissörer. Även där försvarade sig festivalledningen med att de tittade efter kvalitet och inte efter kön. Problemet med att vifta med kvalitetsbegreppet är att det alltid är en bedömningsfråga. Vi var många som tyckte flera filmer i Cannes var direkt dåliga och givetvis finns ett flertal filmer av kvinnliga filmskapare som gjort dig betydligt bättre i programmet.

Tycke och smak, men en sak som däremot är helt säkert är att det är väldigt svårt att säga nej till erkända regissörer som Alain Resnais, Ken Loach och Abbas Kiarostami. Samma sak gäller såklart även svenska filmkonsulenter. Knackar en erkänd, upphöjd regissör på dörren är det klart att hans projekt osar kvalitet och att det är mycket lättare att ge honom filmstöd.

Jag pratar naturligtvis om män här. Vi har en kultur där män gjort film i alla tider medan kvinnor haft svårare att bygga hållbara karriärer. Därför har vi klart färre väletablerade kvinnliga regissörer med tre, fyra filmer i bagaget. Vill man bygga kvinnliga konstnärskap måste man släppa fram nya talanger, stå bakom dem som debuterat och även backa dem som kanske misslyckats vid något tillfälle. Gud vet hur många manliga regissörer som tillåtits en rad fiaskon och fortfarande får förtroende från SFI.

Finansiellt stöd från SFI är inte en mänsklig rättighet och har institutet som mål att förändra filmklimatet och vems historier som berättas måste de göra något radikalt. Erfarenhet visar att görs inte förändring genom ett regelverk utan enbart genom diffusa målbilder tenderar inget att hända. Så jag välkomnar initiativet och det ska bli oerhört intressant att se vad det får för följder.

Andreas Degerhammar