2010 – odjurets år
20 april exploderade en oljerigg i Mexikanska golfen. I samma ögonblick slogs kontrollsystemet ut, det massiva trycket på en och en halv kilometers djup fick den svarta oljan att tränga fram ur berggrunden. Tusentals kubikmeter, hundratusentals liter organiskt material som pressats samman i miljoner år strömmade ut i vattnet, mot ytan, upp till oss.
Detta är mitt starkaste minne av dådens år 2010. Av de 365 dagar då så många händelser och fenomen tycktes ingå i samma urberättelse: Odjuret som stiger upp ur djupet. Det hotande, undflyende som till sist visar sitt nakna anlete.
Ta 2010 års viktigaste nyhetsförmedlare, Wikileaks. Internetsajten inledde året med en mystisk vädjan: Vi har fått en krypterad videoinspelning, den måste avkodas, kan någon hjälpa till? Tre månader senare släpps en 39 minuter lång sekvens som visar krigets vanvett in i minsta detalj: Amerikanska soldater i en helikopter, civila irakier nere på marken, soldaterna skrattar, skriker, skjuter, leker avrättning som i ett dataspel.
Senare under året släppte Wikileaks en halv miljon dokument om krigen i Irak och Afghanistan och en kvarts miljon telegram med amerikansk diplomatpost. Det går att diskutera hur avslöjande detta var, nyhetsvärdet i ambassadposten var väl något överdrivet, men det gjorde något absolut verkligt helt synligt. Det påminde oss om hur det egentligen går till, på andra sidan den officiella bilden.
I Sverige började odjurets år 2 januari. För första gången sedan sextiotalet var det tillåtet att skjuta friska vargar. Kvoten var på totalt tjugosju djur i fem län och tolvtusen jägare gav sig iväg för att oskadliggöra denna symbol för människans (mannens?) mörka sidor. Själva ordet ”varg” är gammalsvenska för ”våldsverkare” och i en ritual som hämtad från folksagan bestämdes jaktens början till ”en timme före soluppgången”.
I Dalarna fick den uppdämda rädslan sin djupaste förlösning. Nio vargar dödade på sex timmar.
Årets andra stora jakt gick efter skogens konung, Carl XVI Gustaf. Skandalboken Den motvillige monarken, skriven av Thomas Sjöberg, släpade fram en könsdoftande byk i ljuset och den fina världen avslöjades återigen vara mycket lik den andra. Sanna eller ej, under älgjakten kommenterade kungen uppgifterna med en klassisk försvarsmekanism:
”Nu vänder vi blad.”
Att människan består av undermedvetna drifter, knapphändigt täckta av ett tunt skikt av civilisation, är en bild som ingår i all säljande manlig mediedramaturgi. Tänk bara på dubbelnaturen Göran Lindberg, den före detta länspolismästaren som predikade jämställdhet och våldtog med samma intensitet. Eller på Wikileaks talesman Julian Assange, som ironiskt nog själv anklagas för att vara en förtryckare, men i sexuell form.
Denna människosyn hör egentligen 1900-talet till. I vår tid är personligheten ett informationsnätverk, inte olikt en dator, som bäst kan utvecklas via KBT, mindfulness, inlärning och omprogrammering.
Och det kanske är sant. Men för att avtäcka samhällets vidunder är den psykoanalytiska modellen oslagbar.
Vad är det misslyckade terrordådet i Stockholm om inte ett galet uttryck för frustration, ett psykotiskt symptom för känslor av kollektiv underlägsenhet och belägring?
Eller ta dess spegelbild, skotten i Malmö. De som tros vara avlossade av en ”ensam galning” (vilket alltid betyder en ensam galen man), men som lika mycket är en produkt av det där som brukar kallas tidens strömningar: Samhällets långsamma glidande mot det främlingsfientliga, något kollektivt outtalat men till- låtande som får sitt extrema uttryck i attentat mot människor med mörk hud. Sverigedemokraterna är framför allt ett parti av förlösare, rädslans skickliga barnmorskor. EU-kommissionen utropade 2010 till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I Frankrike firade man genom att kasta ut romer. En horribel kollektiv bestraffning som skulle varit otänkbar för fem år sedan men som nu, tack vare tidens strömningar, genomfördes som annan social ingenjörskonst. En inkvisition i renhetens namn.
I inledningen till patientstudien Vargmannen skrev Sigmund Freud: ”Den patient som jag befattar mig med här förblev länge oangripbart förskansad bakom en fogligt likgiltig inställning.”
Inte längre. I odjurets tid har samhällelig likgiltighet ingen plats. Så hoppingivande att året avslutades med en verklig förlösning, i digital form. Det som startade som en Twitter-diskussion om huruvida Assange var skyldig eller ej utvecklades till ett jordskred av berättelser. Under rubriken ”#prataomdet” vittnade tusentals kvinnor och flickor om sexuell ojämlikhet, utnyttjande, tafsande, alla dessa förut accepterade beteenden som inte längre kan viftas bort. Odjurets existens bekräftad. Det var aldrig inbillning.
