Döden och funksvänget

”Hey, you drank up all my liquor, come on, what am I supposed to do now?”

Det sjunger Anderson Paak i Come down som funksvänger så att man inte vet om man ska hjula eller gå ner i spagat av lycka. Låten finns med på Malibu som släpptes i dagarna. Och där finns mer. Det är klassisk, tidlös soul, funk och r'n'b som inte glömmer bort att det är 2010-tal.

Lite ojämn, visst, men ändå ett knippe låtar som gör att Anderson Paak får den grådaskiga januarihimlen att åtminstone lite glittra som James Browns mest extravaganta scenkläder.

Men – det var de där raderna: ”Hey, du drack upp allt det goda, vad ska jag göra nu?”.

Det summerar den allmänt vedertagna känslan av januari. Lite tomt. En månad efter ledighet, firande och fest. Fattigt.

Oxveckor kallas det tydligen. Slit och släp, liksom. Och när det kommer till ny musik brukar inte januari vara månaden som levererar. Dessutom blev det ju ännu mörkare i år när David Bowie tog ett evigt farväl.

Det har skrivits oändliga, välförtjänta spaltmeter om honom. Jag besparar er det. Men att han bara dagarna innan sin död gav ut ett så - ska vi säga – vitalt album är ju både mäktigt och sorgligt. Han tycks ha haft massor kvar.

Titelspåret från Blackstar, Lazarus och Dollar days är hur som helst några av de låtar jag spelat mest den senaste månaden. De gör alla ont.

Vi måste nog prata lite om SG Lewis också. Producent och låtskrivare från Liverpool. Han släppte i fjol Warm och Shivers. Vilka, bägge, var några av årets bästa låtar.

Knappt hann det bli nytt år förrän han dök upp med All Night. Snygg, varm, långsamt tillbakalutad disko. Ett debutalbum ska vara på gång till sommaren. Det är inte omöjligt att han kommer att göra Anderson Paak sällskap när vi summerar 2016 års bästa.

Det minsta man kan hoppas är att Way out west bokar dem båda pronto.

Förresten minns ni King Krule? Tonåringen, mer brittisk än Union Jack och med en röst som man inte fattade fick plats i den lilla kroppen under den rödhåriga kalufsen.

Han tonsatte ett London och blev artisten att hålla koll på. Inte minst tack vare fantastiska Easy Easy från 2013. Vägen låg öppen. Vad gör han då? Ger under eget namn, Archy Marshall, ut A new place 2 drown som är ett ljudcollage till skiva som stavas allt annat än tillgängligt. Det i sig är förstås värt att applådera. Ger man dessutom skivan lite tid vaggas man snart in i hans långsamma beat-värld.

Förresten igen. Tindersticks. Vem trodde att man skulle nämna dem 2016? Jag älskade - jag tror inte att det är att ta i - dem för 20 (!) år sedan. Deras musik var som en bar efter stängning. Personalen vill gå hem. En ensam gäst i dammig kostym sköljer ner sina sorger. Jag har knappt orkat lyssna på dem sedan dess.

Men Were we once lovers? och fina duetten Hey Lucinda från deras nya skiva letar sig in under huden på mig.

Jag tror inte att det bara handlar om nostalgi.

om det som kallas oxveckor

Andreas Westergren