Domningskanten

I konstnären och författaren Leif Holmstrands nya bok är det jul för mer än trettio år sedan, ett nästan-jag ligger i en blöt säng och den som inte ror håller ordning på riktningen. Domningskanten heter boken och ruvar på en blandning av centrallyrik och biografisk prosa.

Nyheter • Publicerad 10 juli 2012

”Snötyngd och stel / är barntanken i en vuxen / vinter”, skriver Holmstrand mot slutet. Starten är betydligt mer upprymd, trots att saker som mat, golvmadrasser och gallsten står i fokus. I de vitt skiftande avdelningarna däremellan dansar temperament, skeende och minne på smärtsamt fria versfötter. Cellväggar, lådor med skräckfilm och 1800-talskusiner, allt ”hackar sig in / i sinneskärnan”.

Jaget möter upp och tappar grepp, döda tar plats i rummen och yngre varianter stiger in i nuet. Det finns en orolig rörelse i Domningskanten, ett sökande efter identitet och ett prövande av formuleringens makt över minnet. Särskilt väl lyckas Holmstrand i de prosalyriska och längre berättande partierna, när barndomen vid Holmsjön blir levande, när reflektionen naket kontrasteras mot det nyss upplevda, när han låter rytmen flöda.

Annons

Var söker man mening? Hur går det till när man blir och vill vara? Var är den älskade? Holmstrand frågar och funderar medan farmodern ligger död ”som en liten flicka inom sitt mjuka silverhår”. Det är så vackert, så brutalt smärtsamt, och samtidigt präglat av en obehaglig känsla att inte ha kontroll över riktningen.

Jonna Fries

Läs också: Marialucia av Elisabeth Berchtold.

Domningskanten

Författare: Leif Holmstrand

Förlag: Pequod press

Camilla Carnmo

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons