DRAGONFORCE- Jämntjock hårdrock

Fanskaran utvidgades ytterligare i och med tredje given, Inhuman rampage, tack vare Guitar Hero III som innehöll Through the fire and flames. En låt att spela med i för de allra flinkaste fingrarna.

Dragonforce är, med sina melodiösa och pigga refränger, närmast att klassificera som power metal. Alla hårdrockare är dock inte helt övertygade om att Herman Li och Sam Totmans vindlande snabba gitarrspel bör klassificeras som njutbart och deras musik har ibland något nedsättande och inte så lite träffande också kallats för Nintendo metal.

The game är det inledande spåret på gruppens sjätte fullängdare Maximum overload och är trots sina dödsmetalvibbar, enligt bandet självt, snarare inspirerat av den tidiga thrashen. Dragonforce hade med denna låt som mål att komma upp i lika många bpm som fornstora dagars Slayer och Sepultura. De kanske når samma fart och tempo, men det saknas en rejäl skopa skit under naglarna för att det ska kännas lika mycket som det förebilderna skapat.

Avsaknaden av tyngd och skitighet är Dragonforce akilleshäl. Det går inte att klaga på de instrumentala insatserna och sångaren Marc Hudson, som ersatte originalsångaren ZP Theart på förra plattan, sköter sig också utan egentlig anmärkning. Trots detta bjuder gruppens snabba och lättsmälta power metal inte på tillräckligt tuggmotstånd för att lyckas engagera i längden. Det blir inte ens roligare eller speciellt annorlunda i den något långsammare Three hammers.

En plågsamt klämkäck cover på Johnny Cashs Ring of fire avslutar en platta, som trots att den inte saknar förtjänster, ändå ger ett alltför jämntjockt och sterilt helhetsintryck för att kunna rekommenderas.

Klas Lundgren

Lyssna hellre på: Manowars Hail to England (1984).