En blandning av grandios musik och galenskap Galanteri

Med småprat värmer de upp, och efter ångloksillustration med sandpappersrasp, synt och gitarr landar de i Johnny Cash-låten Folsom Prison Blues. Sen följer lite knas när duon faller varandra i talet, kör ordlekar och rim, tills Katarina Karnéus och Bénédicte Haid gör entré, och öppnar med Förförelsearian ur Saint-Saës Samson och Dalila. Så snyggt att ståpäls infinner sig.

Kims fiol och Stefans munspel blir mjuk meditation i Piazzollas Oblivion. En duell mellan fiol och gitarr mynnar ut i tjusigt kastanjettklick med tillhörande höftvick – stor munterhet – medan Kim går loss på elflygel, och ljus blinkar och trycket ökar. Imponerande är när duon från var sin ände av klaviaturen lyckas hålla i gång en sorts snabb barockslinga även när de flyttar på både instrumentet och sig själva.

Indisk raga med sång – solo, trodde vi. Men bakom vitbelysta skjortärmar och gitarr slingrar sig strax fram gudomliga vita Shiva-armar som spelar på samma strängar. Komiskt!

En rad pärlor ur Carmen ges efter paus. Karnéus varma strålglans och Per-Håkan Prechts ståtliga stämma skapar med hela ensemblen en gedigen helhet. Spex med allvar avlöser och avrundar, med kärlekssymbolen röd ros i centrum. Stefans röst är njutbar.

Stående ovationer för hela ensemblen. Stefan och Kim tycks höra till de musiker som inte nöjer sig med ett suveränt spel, utan vill ta musiken några steg till. Och förstås utan att förlora seriositeten, mitt i ett galet galanteri.