En orolig värld behöver Lagerkvist

Det slår mig inte förrän efter en stund. Jag skriver den här texten i Pär Lagerkvists födelsehem! Domprostgården i Växjö, som numera är kontor för olika kulturella näringar. Idag går skrivarna varma här och huset är uppkopplad mot världen genom wifi. Men när Pär Lagerkvist föddes här på samma plats, var det till en helt annan värld. Ett strängt religiöst hem där Bibeln och psalmboken var enda böckerna, enligt hans egen utsago. Den religiösa uppväxtmiljön blev också grogrunden till det författarskap som gjort Pär Lagerkvist till en av våra största. Eller snarare, det blev hans avstånd från religionen och hans tankar om livet i avsaknad av en Gud som löper som en röd tråd genom hans stora produktion av prosa, lyrik och dramatik. Han reser ständigt frågor om vad det är att vara människa i en besjälad värld där alla egentligen är ett. Frågor viktigare än någonsin i vår samtid av främlingsfientlighet och gränsdragningar. Ändå är det som att Pär Lagerkvist har fallit i glömska hos mig. Han lever mest kvar i dödsannonserna. I väl använda citat som: En gång blir allting stilla. En gång får allting ro.

Varför har Pär Lagerkvist fallit i glömska och varför är hans texter mer aktuella än någonsin? Om det skriver författarna i antologin Den befriade människan. De gör det på ett intresseväckande och naturligtvis oerhört initierat sätt. Ett sätt som också kan fånga den allmänheten som inte känner Pär Lagerkvist särskilt väl. Som undertecknad själv. Antologin börjar med Pär Lagerkvists egen novell Den befriade människan. Om fången som finner vägen till människans frihet i en liten sten. Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik och lektor i systematisk teologi och mänskliga rättigheter, gör sedan en analys av Den befriade människan. Hon skriver fint om hur vi alla är fångar i våra föreställningar om livet och om att vi alla är fria i våra tankars inre rum.

Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan, fortsätter på temat mänskliga rättigheter. Han menar att tiden är inne för en nyrenässans av Pär Lagerkvists många texter som har sin utgångspunkt i antinazismen och värnandet av det öppna samhället.

Författaren Tove Folkesson och dramaturgen Johan Bernander lyfter Pär Lagerkvists stillsamma allvar som en anledning till hans stundom tystnande röst idag. Den allvarsamma rösten om livet och döden och tron som måste finnas utan en Gud. Där finns inga skrikiga åsikter, starka sanningar, leende handskakningar över presidentmiddagar eller tävlingar i allt som går att tävla i. Där finns bara: Undran, förtvivlan, kanske, skriver Tove Folkesson. Det, menar Johan Bernander, kan vara en anledning till att Lagerkvists verk sällan spelas längre. Rädslan för allvar och komplexitet i motsats till glättighet och enkla sanningar. Och av precis samma anledning finns det idag ett behov för Lagerkvists verk på den moderna scenen.

När jag läser essäerna i Den befriade människan, inser jag att Pär Lagerkvist alltid funnits där utan att jag riktigt att har upptäckt hans storhet som existentialist. Men det är kanske som Lars Andersson skriver i sitt bidrag i Den befriade människan: Kanske behövde hans kantigt kraftfulla, stiliserade motiv minst en oktav mera av levnad hos den läsande. Ja, så är det nog. Men jag tänker att människan också kan mogna tillsammans med Pär Lagerkvist. Då skulle totalitära världsbilder äntligen pulveriseras och alla kunde resa sig tillsammans.

Janna Li Holmberg