En rikare nyansering kändes efterlängtad

Produktionen kom från Teateri, Jönköping, enligt programbladet Smålands enda fria teatergrupp. Uppgiften var att göra kött och blod av relationen mellan den ALS-sjuke Morrie och hans gamle elev Mitch.

Bokens författare Mitch Alboms står bakom pjästexten tillsammans med Jeffrey Hatcher. Med samme författare till pjäsen är givetvis kännedomen om innehållet oslagbar. Det kändes mycket riktigt som att pjäsen ringlade sig över boksidorna och tog upp det bästa men släppte den pedagogiska strukturen i boken.

På scenen fanns Lars-Erik Berenett som Morrie och Christian Arin som Mitch. De spelade mot en enkel men mycket vacker scenografi. En fast stol och en eldriven stol var Morries uppehållsplatser, sängliggandet var borta.

Uppgiften för Lars-Erik Berenett att göra en trovärdig framställning av sjukdomens gradvisa nedbrytning av kontrollen över kroppens muskler var svår. Orden är givetvis till hjälp, det går att beskriva vad som händer, men Lars-Erik Berenetts förmåga att ta med publiken på resan in i sjukdomen var förnämlig. Han hade det tekniska problemet att skildra hur rösten var på väg att försvinna, och till slut nästan försvann, samtidigt som han måste tala så att publiken hör. På slutet var det på gränsen att det gick att höra orden.

Christian Arin hade den enklare uppgiften att framställa den från början strikt endimensionelle före detta studenten som numera var en mycket anlitad, men icke tänkande sportreporter. Hur hans attityd utvecklade sig var inte lätt att följa, det är svårt även i boken. Men det är klart att när en sportreporter lämnar mobilen hemma, då har något hänt. Tårarna lät vänta på sig till den sista minuten.

Det var skickligt spelat och texten driven så långt man kan begära. Ändå finns plats för en diskussion om ifall gestalten Mitch möjligen hade en alltför kall yta. En rikare nyansering i diskussionerna om mål och mening med livet kändes efterlängtad under spelets gång. Men nu är ju rollen skriven på grundval att författarens verkliga medverkan, då finns det gränser för vad en skribent släpper till.