"Ett omständligt sätt att måla"
Många tror att hon använder Photoshop. Men faktum är att Malmökonstnären Carin Blücher komponerar sina scener in i minsta detalj. Sedan kan hon knäppa av bilden med sin analoga kamera. Hon har kommit att arbeta just med scener och aktörer eftersom hon är intresserad av det som sker framför kameran på riktigt.
– Jag blir lycklig när jag står i rummet och ser att något sker i verkligheten, det är då konsten uppstår för mig. Att se en blek hand mot ett blått tyg är en helt annan sak än en photoshopad bild.
Hon använder sig av flera aktörer som i bilden är sysselsatta med något. Tidigare jobbade hon ofta med en modell men tyckte att den blev för passiv.
– Jag blev intresserad av flera personer som agerar, de blir mer aktiva. Det ska inte vara skådespeleri men aktörerna lägger till något som jag inte kan styra helt.
Arbetsprocessen är långsam. Hon jämför sättet att jobba med måleri. Först bestämmer hon tema och gör en skiss i akvarellform. Innan aktörerna kommer in i rummet använder hon självutlösaren och fotograferar sig själv i de tänkta situationerna. Då har hon valt färgskala och placerat ut kläder och saker i rummet. Sedan är det aktörernas tur. Veckovis kan de gå omkring i rummet och improvisera för att Carin ska se hur bilden ska se ut. Hon kan byta ut människorna eller byta kläder på dem.
– Ibland färgar jag kläderna för att de har fel färg. Det är ett omständligt sätt att måla.
Carin Blücher började sin konstnärsbana med att måla. Hon kom in på konsthögskolan som målare, men började med fotografi i stället. Det är dock gammalt måleri från renässansen och barocken som hon hämtar inspiration från.
– Precis som i mina bilder är det lätt att se direkt vad det föreställer. Men vad händer egentligen? Vridningen på huvudet säger mycket. I renässansmåleriet kan man se en bild av att de bär ett kors, men på vilket sätt gör de det?
I sina bilder vill Carin Blücher skildra enkla, vardagliga situationer – fast något tillskruvade. Det som är speciellt med personerna är att de är nära varandra men de kommunicerar inte. I stället uttrycker de sig med objekt, som kläder. De håller upp föremål – speglar eller byråer – vilket kan ge ett plågat uttryck.
– Jag pressar dem hårt för att få till rätt komposition. I en bild ska två personer lyfta fram en spegel som i sin tur visar personer som lyfter fram saker. Samtidigt ska det vara en harmonisk komposition och jag själv ska inte synas i bilden. Det kan vara nästan omöjligt. Jag pressar det längre för varje gång för jag får galnare och galnare idéer.
Hon beskriver det som att hon omkonstruerar verkligheten vilket också är en likhet med måleriet. Det skiljer sig från vanligt fotografi som ofta dokumenterar verkligheten.
– Om jag hade fotat dokumentärt hade jag inte fått med det som händer mellan raderna, det vi inte ser med blotta ögat.
Performing heter verken som visas på Konsthallen. I dem spelar kläder en viktig roll, aktörerna håller upp klädesplagg som strumpbyxor och klänningar. Med tygen kan Carin Blücher få de färger hon vill ha och visa olika uttryck, till exempel genom att använda spets.
– Jag försöker också få kläderna att se ut som kroppar. I en bild håller två personer en klänning mellan sig och bakom klänningen står en tredje person. Klänningen är ett guldglittrigt, lyxigt tyg och tar rollen som huvudperson. Det uppstår en situation mellan klänningen och de tre personerna.
Vad det är för situationer som uppstår i bilderna vill Carin inte säga. Det är som med poesi, säger hon, tolkningen beror på vem som läser. Däremot har hon ett budskap med sin konst – att berätta hur det är att vara människa här och nu – vilket förstås är ett brett budskap.
