Grease - Lika klyschigt som behagligt

Färgen på kulissen rinner. En blöt biljett. Bänkar fulla med människor. Producenten och regissören, Nils Åkesson, går upp på scenen, det är problem med strömmen. Åskvädret som ligger över nästan 200 personer som inväntar musikalen Grease sprider oro. 40 minuter senare är golven moppade. Det ringer in på Rydell High, 50-tals musiken gör sig påmind och publiken förflyttas tillbaka i tiden. På scenen står Pink Ladies som trotsar oväder och gör en stark öppning. När Sandy, som spelas av Tove Åhsberg, gör entré tillsammans med Frenchy (Louise Andersson) glöms allt vad strömproblem och piskande regn innebär. I stället regnar det nostalgi. Namnen är bekanta, Rizzo (Gabrielle Bergman), Marty (Elin Anrep Nordin), Patty (Nellie Örvinsson) och Jane (Annie Eriksson). Det är lika klyschigt som behagligt, baby blue och ljusrosa kulörer skapar kontrast när T-birds springer i på scenen i svart läder. Det knuffas, retas och flinas bland Sonny (Christoffer Mård Löwenadler), Kenickie (Gunnar Carlström), Roger (Roderick Ljungberg) och Doody (Rasmus Richter). Varje ryggdunk känns improviserad och verklig. Det är just samspelet som är den absoluta höjdpunkten och det märks tydligt hur inrepeterat manus, koreografi och sånginsatser är. Producenten Maria Wranå med ensemblen har gjort ett bra jobb. Jag kunde inte sluta le, hördes från någon i publiken, och många är nog beredda att hålla med.

När Sandy och Danny möts utanför Rydell High förs tankarna till 50-talets obekymrade cigarettkyssar och kärleksbesvär. Det är mitt namn slit inte ut det, säger Danny som spelas av Johan Larsson till Sandy. Har vi fått nog av Grease? En redan etablerad kultmusikal. Det går inte att bortse från Nils Åkessons revyhistoria även om han har en vilja att göra en musikal. Inte nog med att det är en av världens mest kända musikalfilmer så har den tidigare satts upp på regional nivå. Kanske hade en modern tolkning av föreställningen gett nytt blod till 2010-talets kärleksbekymmer. Vilket kanske också hade klätt de utmärkta skådespelarna bättre. Förhoppningsvis var det bara premiären som försenades av ovädret. För även på nymoppade golv är historien i behov av omlackering för att inte riskera att urvattnas.

Producenten Maria Wranå med ensemblen har gjort ett bra jobb. Jag kunde inte sluta le, hördes från någon i publiken, och många är nog beredda att hålla med.