Gunnar Ardelius: Friheten förde oss hit

Denna vår hittar jag en sådan bok. Gunnar Ardelius, känd som barnboksförfattare, har skrivit sin första vuxenroman om en svensk familj i Liberia i slutet av 60-talet. Pappan Hektor är personalchef på svenska gruvföretaget LAMCO, som byggt ett helt gruvsamhälle i djungeln vid berget Nimba för att bryta järnmalm. Hans fru Margret och deras 17-årige rebelliske son Mårten flyttar efter. I Afrika ska allt bli bra, tror de, men så blir det naturligtvis inte. ”Varför skulle tillvaron öppna sig just här?”

Vad föranledde Sverige att bygga en verksamhet i sann kolonialistisk anda när de stora kolonialmakterna istället flyttade från Afrika? Hektors drivande faktor att jobba i Afrika verkar varken vara viljan att hjälpa till som biståndsarbetare eller den stora karriären, utan önskan att fly från den egna alienationen.

Ardelius beskriver ledan och livskampen lika träffande och sorgligt som han tecknar den svenska vardagen i djungeln med stor humor: Margret avskyr att vara där, nu ”kunde hon till och med tänka sig att bo i Västerås”. Kulturkrocken är absurd, som luciafirande med lussebullar och glögg eller oron över att en anställd försvunnit ”vem ska nu vara tomte?”

En pojke som ska se till att gräset hålls lågt och inga ormar eller skorpioner lurar i trädgården kallas Ormpojken. Mårten och han blir vänner. Margret avskyr Ormpojken och all hennes oro och vilsenhet ger hon uttryck för i sitt beteende. Ju mer pressad familjen blir, desto mer självisk och rasistisk blir den.

Jag minns själv klasskamrater vars fäder hade jobbat i Afrika under samma tid. De skickade vykort med leende barbröstade kvinnor. Afrika var mentala galaxer från Sverige, som på den tiden såg sig som det goda världssamvetet. Ingen verkade kritisera företag som Lamco.

Emellanåt blir Ardelius pedagogiska utvikningar lite väl övertydliga. Viss fakta hade varit bättre i ett efterord.

Romanens styrka är att den aldrig dömer, inte tar den roll som Sverige tog sig då, att veta bättre, utan iakttar. Det är inte svårt att förstå de olika personerna, även om jag inte vill identifiera mig med någon av dem. Vad som stannar kvar är känslan av att vara skärskådad - för är vi så mycket bättre idag? Har den missriktade idealismen inte bara bytts ut mot en sarkastisk passivitet? Det är lätt att ta avstånd från den tidens syn på det främmande – men är vi verkligen bättre idag?

Gunnar Ardelius farfar var en av dem som arbetade i Liberia, hans pappa växte upp där. Som ofta när någon skriver verkar även denna roman handla om att förstå sig själv bättre, sin bakgrund. Det är en ynnest för oss läsare att vi samtidigt får ta del av något utanför vår vanliga föreställningsvärld och kanske också inse att ha ideal är inte samma sak som att leva dem.

Margareta Flygt