Hanna Wikman: Lift

Hanna Wikmans debutroman Lift är en slags feministisk beatnikroman. I Stridsbergsk anda skildrar den queera människor på drift. Huvudkaraktären Jonni ger sig iväg på sitt årliga sommarliftande och lämnar flickvännen hemma på Gotland. Snart träffar hon Liv, dotterdotter till liftarlegenden Lucinda. Med hjälp av tummen ger de sig ut på äventyr i Europa.

Wikmans romanvärld är ett matriarkat. En värld där kvinnor älskar kvinnor och där män bara är parenteser, objekt eller diffusa hot. Kvinnorna är den aktiva kraften, de som tar plats, skapar sina egna öden och befruktar sig. Ibland är till och med papporna kvinnor. Det finns många inslag som för tankarna till Gerd Brantenbergs klassiker Egalias döttrar.

En lätt absurditet är ständigt närvarande i romanen. Karaktärerna och dialogen bär en surrealistisk prägel som påminner om JT LeRoy, minus den översvallande tragiken. Eller om Nikanor Teratologen minus det extrema äcklet. Olika politiska ståndpunkter läggs in i resonemangen vilket gör romanen till ett slags politiskt manifest. Det är kritik mot nationalgränser som bara är öppna för den med rätt sifferkombination, det vill säga personnummer och pass, vikten av husockupationer, baksidan av högerpolitikens privatiseringar och konsekvenserna av Sveriges vapenexport. Romanen mynnar ut i ett folkligt uppror och en utopi där alla har rätt att bestämma, oavsett kön, ålder, etnicitet eller sexuell läggning. Det är en utopi med kollektivt ägande och gemenskap, en fredlig värld där man visserligen sätter stopp och hämnas dem som gjort orätt, men inte genom våld utan genom att visa dem den rätta vägen.

Rent tematiskt är Hanna Wikmans debut både spännande och vacker. Och jag kommer aldrig att bli mätt på romaner som går bortom den manliga, heterosexuella, medelålders, västerländska, kristna mannen. Men språket når mig inte helt. Ibland känns det som ren rappakalja och jag får känslan av en dold mening som går mig förbi, att det finns något där, något finstämt jag inte lyckas ta till mig. Men med mer språklig fokus kan det nog bli en riktig fullträff nästa gång.

Cecilia Köljing