Jenny Wrangborg manar till kamp

Jenny Wrangborgs debutbok Kallskänken gjorde henne till ett känt namn även utanför det allra mest insatta poesisverige. Kallskänken är en konkret och berättande diktsamling, nära prosan i uttrycket. Bokens jag är kallskänka i Göteborg, på ett välbesökt kafé på Avenyn i Göteborg. Långa dagar, inga pauser, ingen övertidsersättning, smygande försök till fackligt engagemang. Chefens klirrande nycklar. Tröttheten. Men också flowet när allting funkar och gemenskapen i arbetslaget. Jenny Wrangborg skriver utifrån sina egna erfarenheter. Hon varvar skrivandet med jobbet som kallskänka. Hon har kommit fram som en egen stark röst i svensk arbetarlitteratur, en genre som mår bra just nu med författare som Kristian Lundberg, Susanna Alakoski, Åsa Linderborg och Marie Hållander.

– Utan den här traditionen med arbetarlitteratur så hade det nog inte gått så bra för Kallskänken. Den hade inte uppmärksammats mycket utanför facktidningspressen annars tror jag, för folk och kritiker hade inte vetat hur de skulle förhålla sig till den.

Jenny Wrangborg känner en gemenskap med den tradition hon verkar i. Hon är aktiv i Föreningen Arbetarskrivare. Där ger man ut antologier, stöttar varandra att nå ut och hjälper opublicerade författare. Föreningen växer. Arbetarlitteraturen är på uppsving. Själv är Jenny Wrangborg mycket ute och läser och har ändå sedan gymnasietiden i Kristianstad jobbat tillsammans med musiker som har tonsatt hennes dikter. Nu samarbetar hon med bandet Stationen.

Varifrån kommer ditt eget politiska engagemang? Och hur hittade du till skrivandet?

– Jag har alltid varit arg och upprörd över orättvisor. När jag upptäckte politiken så förstod jag varför saker såg ut som de gjorde, som varför vi aldrig åkte på semester när jag var liten till exempel.

– När det gäller skrivandet så har min mamma berättat att jag fick till uppgift att skriva poesi i skolan. Några dikter vi fick läsa fick mig att inse att poesi kan vara konkret och nära. Den behöver inte vara abstrakt och handla om naturen. Jag skrev för mig själv först. Tyckte det var lite fjantigt. Det dröjde länge innan jag vågade visa vad jag skrivit eller ställa mig på scen.

Nu är skrivandet ett sätt att förstå hur världen fungerar. Att sätta ord på något är en väg till förändring. När man förstår hur något fungerar kan man försöka förändra det.

Kan man kalla din poesi för uppviglingslitteratur?

– Ja! Jag var nyss och läste i Göteborg på en poesifestival. Efteråt fick jag ett mejl från en som varit där och lyssnat och hon skrev att de på hennes jobb nu hade snackat ihop sig och skulle se till att få kollektivavtal. Det är fantastiskt! Det är det absolut bästa beröm jag kan få! Långt bättre än beröm för till exempel att mitt språk är vackert.

– Bara skrivandet hjälper ju inte i sig, men det man skriver kan inspirera folk att göra något tillsammans. Är man ensam känns det hopplöst, men tillsammans kan man förändra hopplösa situationer.

Förra året kom Jenny Wrangborgs andra bok, Vad ska vi göra med varandra, där hon skriver om ett samhälle och ett förhållande som går sönder. Nedmonteringen av det gemensamma.

Vilka är de viktigaste politiska frågorna just nu?

– Det stängda Europa. Även om vi här i Sverige inte direkt ser konsekvenserna på nära håll. Sedan tycker jag att det är viktigt också att vi börjar prata om hur vi har det på våra jobb.

Gör vi inte det?

– Nej. Och det beror dels på att vänstern pratar om andra saker. Och att vi, i samhället i stort, förväntas prata om plånboksfrågor. Livspussel pratas det om. Vems livspussel? Knappast livspusslet för den som är arbetslös, ensamstående eller jobbar skift.

I slutet av Vad ska vi göra med varandra skriver Jenny Wrangborg:

det är september och löpsedlarna borta vid Pressbyrån

berättar att ännu ett företag ska "effektivisera"

om vi bara kunde gå in bakom det ordet

hem till de varslade

om vi kunde få prata med de som fick jobba kvar

om vi kunde göra deras kroppar till våra

känna tempoväxlingen

transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden

se hur kropparna sakta brutits ner av stressen

lyften

förnedringen

Camilla Carnmo