Låtar som känns som spilld öl

Duffy

Endlessly

A&M/Polydor/Universal

Två år efter braksuccén med miljonsäljande debuten Rockferry kliver Duffy in på scenen igen. Nervositeten över att vi tröttnade redan efter sönderspelade Mercy lyser igenom i de applåder och det förväntansfulla sorl som inleder Endlessly. Som om Duffy vill försäkra sig om att vi väntat otåligt.

Så är det kanske inte riktigt. Men Endlessly är en helt okej skiva med den blue–eyed-soul som Storbritannien blivit sådana specialister på. Nytt sedan sist är både skivbolag och låtskrivarpartner. Duffy har gått från kreddiga Rough trade till storbolaget Universal, och Albert Hammond (som skrivit It never rains in southern California och är far till Strokes-gitarriten Albert Hammond jr) har ersatt Bernard Butler. Skiftena märks – det är lite mer mittfåra, lite ängsligare. Men bara lite. Framför allt får vi samma Duffy som på debuten, med samma styrkor och svagheter. Den numera 26-åriga walesiskan har fortfarande en charmigt naiv och samtidigt säker soulröst, men också fortfarande samma lite väl irriterande vibrato. Och balansen mellan retro och modern tid är fortfarande lika svår. Här försöker man uppdatera genom att hiphopveteranerna The Roots står för bakgrunderna i singeln Well well well, och genom discorytmerna i My boy och Keeping my baby. I övrigt andas det extremt mycket 1960-tal. Och kanske hade det varit bättre att sätta ner foten och säga att okej, vi gör storslagen 60-talssoulpop, och stå för att det är retro, i stället för att försöka flytta fram musiken till 1970- eller som längst till -80-tal.

Men mest minnesvärt på skivan är de storslagna stråkballaderna. De som gör sig bäst på riktigt hög volym ur skrälliga högtalare strax efter stängningsdags då bartendern torkar av bardisken, lamporna tänts i taket och man sitter kvar, ensam kvar, och tänker "if they call it heartache, why is the rest of my body aching" (Too hurt to dance) och "don't forsake me, why do you brake me again and again" (Don't forsake me). Det är låtar som känns som spilld öl och spilld kärlek och är stöpta i en evig form – som funkar.

Helena Söderlundh

THE BLACK EYED PEAS

The beginning

Interscope/Universal

The Black Eyed Peas har gjort en resa som blivit kommersiellt superlyckad. Hiphopkollektivet med Will.i.am i spetsen tog in Fergie och började göra radio- och danshittar omöjliga att ignorera. Se bara på förra årets plåga I gotta feeling. Men The beginning innehåller inte lika många givna ögonblick. Framför allt känns redan singeln The time (dirty bit) hopplöst trött i sin sampling av (I've had) The time of my life från Dirty dancing. Det är också alldeles för mycket autotune för att man ska orka med det. Men okej ... det kommer dansas till bönorna även 2011.

E.M.D

Rewind

Sony

När EMD bildades 2007 tog de sig an coverlåtar i samma utsträckning som fanskaran av unga tjejer växte. Till Rewind måste EMD ha lyft på varenda sten och stubbe för att hitta covermaterial. För vem trodde att What is love (Haddaway), Lemon tree (Fool’s garden), Burning (Cue) eller Gangsta’s paradise (Coolio) skulle släpas fram i rampljuset igen!? För min del hade de gärna fått ligga kvar under mossan. Till ett dåligt låtmaterial blir det bara än värre av EMDs totala magplask sångmässigt. Det regnar falsetter och är boyband-smörigt, ibland falskt. Det låter som om någon har klämt en hamster i dörren. En påse barr blir betyget.

LOUICE PETERSSON

SUEDE

The best of Suede

Roxy Recordings

Det brittiska popbandet Suede fick en rungande start på deras karriär under tidigt 90-tal. Utmärkelser, konserter och skivsläpp avlöste varandra. Suede, Blur och The Verve bildades alla 1989 och tillsammans utgör de en milstolpe i brittisk musikhistoria. Best of-skivor ger en bekväm selektion av allt låtmaterial, dock är denna dubbelskiva en aning övergödd. Best of-epitet inte håller hela vägen. Gruppen andas David Bowie men efter den 35:e låten står Suede mig upp i halsen. Skiva 1 är fylld av musik från gruppens glansdagar med skivan Coming up (1996). Medens skiva 2 är finstämd men också väldigt trött och förstör helhetsintrycket.

LOUICE PETERSSON

FLO RIDA

Only one flo (Part 1)

Atlantic

Amerikanska Flo Rida väckte intresse genom hans debutsingel Low, 2007. Då samarbetade han med T-Pain men har sedan dess även arbetat med David Guetta, Akon, Timbaland, Ke$ha och Nelly Furtado. Två år efter Low släpptes Right Round, som tveklöst är den bästa låt Flo Rida har åstadkommit. Only one Flo (Part 1) övertygar inte om att han kommer nå dessa höjder igen. Albumet är inte direkt dåligt men ej heller hit-potentiellt. Club can’t handle me feat. David Guetta är nog det bästa försöket. 21 och Respirator är också helt klart godkända. Men statistiskt sett får vi kanske vänta ytterligare ett år på en smashing-hit?

LOUICE PETERSSON

KILLING JOKE

Absolute Dissent

Spinefarm

Killing Joke drabbades av mångårige medlemmen Paul Ravens död 2007. Detta var inte enbart av ondo då sångaren Jaz Coleman och originaltrummisen Paul Ferguson bröt 20 år av icke-kommunikation, vilket resulterade i att Killing Joke numera helt består av originalmedlemmar. Nya given är ett styrkebesked som bjuder på rejäla och skramliga rockdoser bl a i titelspåret och The Great Cull men också medryckande discorock i European Super State. Plattans bästa spår är ändå den stora och vackra hyllningen till den avlidne Raven i The Raven King. Absolute Dissent visar att det finns liv kvar i veteranerna.

KLAS LUNDGREN