Lättläst men svårbegripligt

Jeppe Brixvolds roman Brott och framgång gavs ut i Danmark 2007. Nu kommer den på svenska, och av översättaren Henrik Petersens efterord framgår att boken möttes av en förbryllad dansk kritikerkår. Förbryllad, men samtidigt i det närmaste panegyrisk. Lovorden syntes dock främst inriktade på författarens stil. Ingen verkade riktigt benägen att presentera en tolkning av romanen.

Det är strängt taget inget att förvånas över. Brott och framgång är nämligen ytterligt svårbegriplig, om än inte det minsta svårläst.

Romanen har fem delar, samtliga skrivna i jagform. Den börjar i Paris, dit en ung man tagit sig för att söka upp sin före detta flickvän. Hon avvisar honom, han dricker sig redlöst berusad och dagen därpå är han efterlyst för ett mord på en ung kvinna han träffat kvällen före. Han flyr, kraschar in i ett träd och befinner sig plötsligt på ett slott bland en samling adliga pojkar som tycks hämtade från en svunnen tid, förslagsvis 1700-talet.

Del två utspelar sig i en namnlös stad där berättarjaget inleder en romans med en prinsessa. Hon blir påkörd av en bil och dör. Tredje delen berättas av en alkoholiserad dansk som motvilligt arbetar i en spansk bergsby. I romanens långa fjärde avsnitt faller berättarjaget i sömn och vaknar som Alexander den store, varpå läsaren tas med på dennes krigståg österut, mot Persien och Indien. Avslutningsvis förs ordet av en kvinnlig arkeolog, troligtvis hemmahörande i en inte alltför avlägsen framtid, försedd med ett språk som är en salig blandning av ett flertal av våra dagars europeiska tungomål.

Sammanfattad så här ter sig romanen måhända inte enbart märklig utan även löjeväckande. Det är den alls inte. Jag har full förståelse för de danska ovationerna beträffande Brixvolds uttrycksförmåga. Som stilist är han flyhänt i ordets bästa bemärkelse (ett beröm som därmed även spiller över på översättaren), och såväl språkligt som rytmiskt är romanen långa stunder sällsamt intagande.

Däremot blir jag inte kvitt tanken att de uteblivna tolkningarna tyder på något utöver kritikernas tillkortakommanden. Att en undflyende läsart faktiskt betingas av ett likaså undflyende innehåll.

Det är oklart huruvida de olika delarnas berättarjag är en och samma, som tar gestalt i olika skepnader, i drömmar, parallella verkligheter eller förflyttningar i tid och rum. Romanen igenom finns en filosofisk och mytologisk tidsuppfattning, som har få likheter med den lineära. Det är nog så titelns framgång ska uppfattas: som en rörelse och rörlighet i och genom tiden. Och omvänt: brottet, inte så mycket i form av det inledande mordet eller krigiska handlingar, utan som en förbrytelse riktad mot tiden som något som låter sig fixeras mellan två givna punkter:

Framgången är enkel och naturlig, väsentlig och nödvändig, medan här-och-nu-tillståndet är framgången plus en eller annan idé om stillestånd, en illusion. Man borde ifrågasätta det gåtfulla i varje idé om här-och-nu, men aldrig det gåtfulla i framgången. Vidare, det är svaret.

Vidare, alltså. Men vart? Det förtäljer icke historien, som man plägade säga en gång i tiden. I dag har vi vant oss vid ett annat uttryck: Anything goes. I efterordet kan man läsa: All konkretion är fel, men just därför att all konkretion är fel, kan den inte vara fel. Jag säger inte att det är fel, men för mig låter det som en relativisering som biter sig själv i svansen. Just därför nöjer jag mig med konstaterandet att min läsning var utan vidare framgång.

Peter Viktorsson

Läs hellre: Daghus, natthus av Olga Tokarczuk