Lindgren tänjer på gränserna

I bilderboken Vilda bebin får en hund (1985) tjatar bebin om en massa djur. Han vill ha och han vill ha, men mamman säger vänta. Och när det äntligen blir födelsedag, med blommor, tårta och paket, blir ingenting som någon tänkt. Nog får bebin då till slut en hund, men kroppen är av tyg! Då skriker bebin rasande: JAG TÄNKER SKJUTA DEN MED MITT GEVÄR!”.

Vad författaren Barbro Lindgren själv önskar sig när hon nu fyller 75 är svårt att svara på. Hon ger knappt några intervjuer längre, men säkert är i alla fall att hennes litteraturskatt rymmer många drömmar, fantasier och sådant som det hyschas om.

I hennes universum är det helt rimligt att flyga till en glassplanet i månskenet, åka skrotopel utan motor, galoppera giraff till Mjölby, möta vuxna som skriker förfärligt elaka saker och hitta barn som umgås med utstötta särlingar.

Sedan Lindgren debuterade 1965 med den vardagsrealistiska barnboken Mattias sommar har hon utkommit med ett hundratal titlar.

Nu är vi gorillor låssas vi (1971), Max potta (1986), Sagan om Karlknut (1985), Vems lilla mössa flyger (1987), Jag säljer bara Elitchoklad (1993), Dollans dagis (2005) och Ingenting hände, två gånger (2011) är bara några.

Allt har inte varit för barn. Lindgren skriver också för vuxna, men någon strikt gränsdragning passar ändå inte.

I Lindgrens spetsfundiga fraser och generationsöverskridande relationer finns ofta någonting att hämta för alla åldrar.

Lindgren är en författare som tänjer gränser, som spränger gränser. På många sätt.

Med sin personliga och orädda stil har hon i en strid ström hela tiden växlat mellan prosa, pjäser, dikter och sånger. ”Jag är som jag är”, skriver hon i diktsamlingen Gröngölingen är på väg (1974), ”jag tänker som jag / jag skrattar när jag vill / och skriker när jag vill”.

Det finns en frihet i allt det där, en prövande vilja som även smittat av sig på många av hennes karaktärer.

Sparveln, som såg dagens ljus i Lilla Sparvel (1976), och som sedan fortsatte att leka i gränslandet till det förbjudna och fundera över existensen i Stora Sparvel (1977) och Bara Sparvel (1979), är exempel på det.

Sparveln ljuger och skarvar för pratet liksom bara yr ur munnen, nyper lillebror till tårar för att han är så söt när han gråter och snor pilsner till vännen Janne som bor på mentalsjukhuset Beckomberga.

När Sparvel-böckerna släpptes försågs de med varningstext (!).

Men rättframheten fyller en viktig funktion, för även barn lever i en värld där orättvisor, fördomar och hemskheter finns. Med Barbro Lindgren blir livet precis så naket och överrumplande som det kan vara.

Upplevelsen kläs i ord, den spontana tanken får ta plats (även om den är brutal och ful), och krocken med omvärlden får vara hård och ifrågasätta – och rucka – på normer.

Vad är egentligen det normala? Det är någonting som Lindgren ofta vrider och vänder på, och hittar nya positiva vinklar på – inte sällan genom dem som vuxenvärlden stämplat som förtappade och förlorade.

Vid ett tillfälle låter hon Sparveln fråga Janne varför han är på Beckis. ”Det har jag funderat mycket på”, svarar han. ”Och jag har kommit fram till att det är ett stort misstag”.

Märkligt är också det normala i Loranga, Masarin och Dartanjang (1969) och Loranga, Loranga (1970).

Masarin lever i en ljuvligt kreativ oreda tillsammans med pappa Loranga, klädd i badrock och blommig tehuva, och farfar Dartanjang, som tror han är Hjortfot och statsminister och är så feberhypokondrisk att termometern går itu.

Och mer då? De har tigrar och känner en uppfinningsrik tjuv som bor i fängelset. Det är två vansinniga skratthistorier, såväl språkligt som innehållsligt, men samtidigt klokt genomskådande och fulla av vuxna som sätter nuet och nyfikenheten framför allt annat.

Lindgren har också en imponerande förmåga att borra inåt. De så kallade Hemligt-böckerna – Jättehemligt (1971), Världshemligt (1972) och Bladen brinner (1973) – är självbiografiska, dagboksformade jagdjupdykningar, som visserligen är rappt formulerade och fulla av dråpliga episoder, men på blodigt allvar reflekterar kring en människas utveckling mellan 10 och 15 år. Det handlar om sorg och död, vänskap och läsning, kärlek och den innerliga önskan att få sitta på plinten under gymnastiklektionen och säga att man har mens.

Med Lindgren är allvar inte tråkigt. Det är dramatiskt och ärligt.

Ofta är det visserligen smärtsamt på ett eller annat sätt, men också givande på fler.

Sagan om den lilla farbrorn (1979) är ett exempel. ”Varför tycker ingen om mig? Jag som är så snäll”, snyftar farbrorn som hela tiden blir hånad och utfrusen. Han är så ensam att han annonserar efter en vän, men ingenting händer – förrän en dag då han får ”en kall nos i handen”.

Genom åren har Lindgren arbetat tillsammans med många illustratörer, bland andra Olof Landström, Kristina Digman, sina söner och sig själv.

Många av hennes bilderböcker är fyllda med ilande bilder av Eva Eriksson. Deras uttryck korresponderar perfekt, ledigt och laddat, och i boken om den lilla farbrorn och den kallnosade hundvännen dramatiserar kombinationen gripande hur sorg och glädje skiftar ikapp med årstiderna.

Djuren är viktiga i Lindgrens värld, och de finns både som trofasta vänner i bekant skepnad eller som friare sammansmältningar av djur och människa.

En hund vandrar med symbolisk värme bredvid barnen i gatubarnsskildringen Andrejs längtan (1997), en grispojke sköter revolten i Nämen Benny (1998), Dartanjangs morfar sitter galande i en trädtopp och Sparveln leker häst med Barnfarbrorn. Ugglan är också namnet på den öländska gård där Lindgren bor. Och hennes tupp Putte Kock är inskriven i Dagbok från hönshuset (2010).

Med Lindgren kan vad som helst hända.

Hon har ett stort öga och en vild penna. ”Hui hui vitt vitt vit / klock klock klock / tidelu tidelu ti ti ti tui tui tui tui”, kvittrar hennes Näktergalssång igång i diktsamlingen Hunden med rocken (1985).

Det enda som är säkert är att hon skriver som hon vill, om det som pockar på, närvarande i stunden och utan skygglappar. Därför når hennes ord också så djupt.

Med Lindgren är allvar inte tråkigt. Det är dramatiskt och ärligt. Ofta är det visserligen smärtsamt på ett eller annat sätt, men också givande på fler.

Säkert är i alla fall att hennes litteraturskatt rymmer många drömmar, fantasier och sådant som det hyschas om.

JONNA FRIES