Liv Strömquist: Prins Charles känsla

Liv Strömquist nya album är en studie av den romantiska kärleken. Det är ett ambitiöst projekt som fungerar mer upplysande än frigörande. Strömquist bemöter arketypen av den relationsfixerade och synbart krävande/kvävande kvinnan och den intimitetsrädde och frihetstörstande mannen och frågar sig hur dessa roller uppstod. Även om hennes analys stundtals känns hårdragen så är den också oerhört klarsynt. Hon visar hur det bakom varje självständig man står en kvinna som har fostrats in i att vårda relationen och mannens behov. Mannen är beroende av tryggheten kvinnan ger. Kvinnans relationsorientering gör i sin tur henne känslig för andra människors bedömningar vilket gör henne beroende av mannens bekräftelse. Resultatet är två narcissister som behöver varandra för att existera, och voila: tvångsmässig heterosexualitet.

I en intervju har Liv Strömquist sagt att hon försökt få med någonting roligt i varje ruta. Och ibland blir det riktigt kul, som när hon om och om igen driver med Bob Hanssons här ligger jag och duger. Men komiken är kanske inte den största behållningen den här gången. Mest intressant är istället mixen mellan de lättillgängligt tecknade rutorna och den tyngre teoretiska ansatsen. Teckningarna refererar till populärkulturella fenomen som får exemplifiera de lite kluriga akademiska teorierna. På det sättet blir boken begriplig även för den oinsatte.

Som vanligt delar Strömquist ut ett antal smockor. Ingemar Bergman, Bobby Brown, Ronald Reagan, Georg Brandes och Hugh Grant är några av dem som får sina fiskar varma. Men jag saknar ibland den konfrontativa fuck you-känsla som är så signifikativ för Strömquist, även om en del av de kortare avsnitten som vårda en man-VM och presentationen av våra allra mest älskade torskar når ända fram. Starkare är intrycket av att Strömquist verkligen vill söka svar. Hon vill förstå och förklara mekanismerna bakom den hårt reglerade romantiska kärleken, och serieformen blir ett utmärkt forum.

Cecilia Köljing