Livet med en brinnande värld som fond

Det var min sinnebild för ett häftigt liv. Inte lika häftigt var det i Rom 1978. De annars fyllda gatorna var helt folktomma, jag tror till och med att det var utegångsförbud. Aldo Moro hade blivit kidnappad och det var bara vår buss med charterturister som kryssade fram genom staden till hotellet.

Våldet blev plötsligt en realitet, fest och utflippade konstnärer en parantes.

Det är någonstans mellan dessa ytterligheter, vad som hände i Italien och i New York, som Rachel Kushners bok Eldkastarna utspelar sig.

Unga människors drömmar om autonomi och självständighet uttrycker sig på olika vis under olika tider.

Romanen utspelar sig 1975 (med tillbakablickar­ till seklets början och andra världskriget) och kretsar kring unga, vackra Reno, döpt efter sin födelse­ort. I romanens början säljer hon sin Moto Valera-motorcykel, köper en filmkamera och flyttar till New York för att bli konstnär. Här ska hennes fascination för fart bli konst. Men hur är det att leva under en tidsepok som först senare blir kultförklarad, som efterkommande säger att de önskar ha upplevt? New York var på den tiden ett betydligt fattigare och ruffigare ställe än i?dag. Snart förälskar hon sig i en man, Sandro Valera, son till mannen som byggt upp den italienska däck- och motorcykelfabriken.

De tillbringar tid i både den nya och den gamla världen. Speciellt i beskrivningarna från Italien glimmar texten till – här får personerna kött och blod. Här binds huvudteman samman: tid, fart och subjektivitet i beskrivningen av konstnärskap och politisk aktivism – vilka ställs emot beskrivningarna av Sandros fars upplevelser under andra världskriget. Det är i Italien Reno kommer i kontakt med den politiska vänsterterrorismen, vilken står i skarp kontrast till den överklass Sandro kommer ifrån. Kushner blandar skickligt Reno och Sandros liv med politiska skeenden, hon skildrar tidsandan i Italien och New York väl, där kvarteren i Little Italy framstår som en levande anakronism under 70-talets politiska omvälvningar.

Ändå är Kushners frågeställningar ibland lite för tydliga och inte tillräckligt gestaltade i de enskilda personerna, som får föra fram hennes idéer likt statister.

Återkommande är beskrivningarna av relationerna, attraktion – det politiska är i bakgrunden, precis som vi i dag ser den samtida världspolitiken som en fond mot vilken de egna stora livshändelserna spelas upp. Samtiden är sällan så omvälvande för dem som lever i den, som för de efterkommande.

Ändå rycks jag med som läsare, på samma sätt som Reno älskar farten. Jag försätts i en tidskapsel och slungas tillbaka till en period som lade grunden för många av dagens värderingar, vilka vi ofta tar för givet – men som ändå skiljer sig mer än vi tror.

Nya värderingar ställs emot gamla: hur formas vi av vår (klass-)bakgrund, vår nationella identitet och uppväxtmiljö? Vilket ansvar har vi själva och vilket har samhället? Och varför finns konstnärer egentligen? Är det som Sandros rike far påstår, ”människor som inte duger till något annat”, ”Det kanske låter som en förolämpning, men det var det inte. ... Varje barn var unikt och ämnat för något eget, så varför skulle de behandlas lika?”

Det är stora ämnen som avhandlas, frågor som berör – snyggt presenterade i en roman som lockar till mer läsning av Kushner.

Margareta Flygt