Margaret Atwood x 2

Margaret Atwoods nya är som en dystopisk actionfilm i sciencefiction-stil. Hon tar till stora fyrverkeriet och splaschar på med flummiga gröna vågen-sekter, onda framtidsgladiatorer i paintballhelvetet och rosafluffiga kvinnovärldar i form av spa-paradis.

Miljön är fantastiskt väl uppmålad. Intrigen lämnar inte en död minut. Ändå är jag besviken på Syndaflodens år. Jag hade hoppats på mer från Margaret Atwood. Hur kan en så här – seriös, viktig, samhällspolitisk och trots allt välskriven – bok kännas så grund?

En av Atwoods stora succéer på senare år är Oryx och Crake från 2003, en storslagen framtidsdystopi. Med den lade hon grunden till sciencefiction-miljön som också återfinns i Syndaflodens år.

Den som läst Oryx och Crake vet alltså redan hur det ser ut i Margaret Atwoods sköna nya värld. Och det är ingen vacker syn. Människosläktet är i det närmaste förintat av en fruktansvärd pandemi. I tillbakablickar får vi veta hur världen såg ut decennierna före katastrofen. Många djur är utrotade, i stället finns en sorts supergrisar som kallas nassonger, merhårfår som verkar My Little Pony-aktiga, och lammlejar som är en galen forskarvärlds korsning mellan lejon och lamm. Folk lever i sunkiga plebsromåden eller fina forskarreservat.

Berättaren Jimmy - Snöman - från förra romanen finns bara med som en perifer figur nu. Det är Ren och Toby, två kvinnor som båda levt med gröna vågen-sekten "Guds trädgårdsmästare" som för ordet växelvis. Tobys mamma har dött i någon mystisk sjukdom och efter begravningen går hennes pappa ut i garaget och skjuter sig. Toby städar upp blodet, gömmer hans gevär på ett säkert ställe och ger sig ut i världen. Där blir hon först hamburgerstekare, sedan sexslav hos en vidrig gangsterchef på en hamburgerkedja, innan hon blir räddad av "Guds trädgårdsmästare".

Ren växer först upp i ett forskarreservat, men när hennes mamma rymmer med en ny man tar hon med sig Ren och söker sig till Guds trädgårdsmästare, där flickan får växa upp.

Som science fiction-gudinna (även om hon själv vill kalla sin genre speculative fiction) är Margaret Atwood en mästarinna. Hon tar det sämsta i vår värld och skruvar till det: speglar storföretag som sysslar med skoningslös utsugning, ett patriarkat som fått storhetsvansinne, en forskarvärld som blivit fartblind.

Problemet är huvudpersonerna. Atwood är så upptagen med att låta saker hända dem hela tiden att hon glömmer att ge karaktärerna djup och läsaren lite vila. Problemet var detsamma med Oryx och Crake, men då levde romanen mycket på överraskningseffekterna och de skickliga detaljerna. Nu har åtminstone jag redan stiftat bekantskap med Atwoods nya värld tidigare. Så i Syndaflodens år hade jag velat ha fördjupade karaktärer, inte fler lammlejar.

Extra snopet känns allt detta eftersom jag vet att Margaret Atwoods romaner kan vara så suggestiva och andlöst spännande. Samtidigt med Syndaflodens år släpper Norstedts en nyutgåva av Atwoods stora genombrott Upp till ytan från 1972. Den har vissa likheter med Syndaflodens år - den mörka stämningen, civilisationskritiken, det feministiska perspektivet - men är mycket mer förtätad, stram och samtidigt överraskande. Här händer nästan ingenting, men karaktärerna får i stället djup och färg.

En namnlös ung kvinna åker tillsammans med sin pojkvän Joe och ett annat par till en stuga på en ö i den kanadensiska storskogen. Kvinnan har bott i stugan när hon var liten, men nu är hon vuxen stadsbo sedan länge. Hennes mamma är död och hennes pappa spårlöst försvunnen.

Den vecka de fyra relativt unga storstadskanadensarna tillbringar i stugan har en obehaglig Den sista färden-underton (den filmen kom förresten samma år). Naturen som finns runtomkring är både lockande och skrämmande. På sjön cirklar amerikanernas motorbåtar. De amerikanska turisterna är nonchalanta och grymma, men huvudpersonens eget gäng är inte bättre. De är bohemiska typer som fördömer medelklasslivet, men är inte särskilt fria eller sympatiska själva. Männen är pompösa hippie-patriarker som i teorin tror på jämställdhet, men i verkligheten domderar över sina flickvänner. Anna, den andra kvinnan som är med är inte heller särskilt tilltalande. Hon insisterar på att sminka sig varje morgon i ödemarken och låter sig dörrmattelikt hunsas av sin man.

Huvudpersonen då? Hon är plågad av hur människor beter sig, både i naturen och mot varandra. Och hon formulerar det knivskarpt: "Jag har samma problem med att vara människa, tänkte jag, som många har med att vara tyskar." Böcker var bättre förr. Upp till ytan är tveklöst det bästa valet om man funderar på att läsa en Atwood i år.

Lena Kvist