Med barnet i fokus

Gittan och gråvargarna kan jag nästan utantill. Varje kväll i många månader var det den enda – enda – boken mitt yngsta barn ville höra. Böckerna Gittan och gråvargarna, Gittan och fårskallarna, Gittan och älgbrorsorna, Else-Marie och småpapporna, Siv sover vilse, Lill-Zlatan och morbror raring, Kenta och barbisarna och många fler bilderböcker bär Pija Lindenbaums omisskännliga stil. Hon har fått priser och hon är allmänt älskad av barn, föräldrar och bibliotekarier. Men hon har blivit kritiserad också, en del har menat att hon befäster könsroller i stället för utmana dem. Själv säger hon med bestämdhet att hon aldrig har ett budskap, aldrig en agenda.

– Jag vill berätta en historia. Men sedan är jag såklart intresserad av samhället och det som händer och placerar ofta berättelserna där och då kommer ju aktuella saker med. Men jag har ingen mission.

En bok om året brukar Pija Lindenbaum skriva. Men i år har hon haft ett uppehåll och gjort andra saker. Fria bilder säger hon. Som ska visas på ett galleri i Stockholm i vinter.

En konstutställning menar du?

– Ja, ett slags konst. Bara svartvita bilder, jättestora. En meter. Väldigt dystra och svarta bilder.

Hon har också två stora utställningar med illustrationer på gång, i Nacka och i Uppsala. Illustrationer har Pija Lindenbaum ställt ut förr, men det är första gången hon gör en renodlad konstutställning, trots att det är just konstnär hon är i botten, utbildad på Konstfack. Det var en författare hon gjorde illustrationer åt som pushade henne att skriva själv. Själv var hon först inte intresserad, trodde inte att hon kunde skriva.

Det är tjugo år sedan den första boken kom ut, Else–Marie och småpapporna. Förra året kom den senaste, Siv sover vilse och däremellan, ungefär, en bok om året.

– Nu har jag lite panik. Jag har en ny bok på gång men har igångsättningsspader. Jag brukar ha svårt att komma igång, men nu är det värre. Men allt mitt skapande sker under fruktansvärd vånda.

Rent konkret så skapar Pija Lindenbaum både text och bild i sina böcker. Hon antecknar på små lappar. Börjar med en idé, en grundkänsla. Sedan börjar hon skriva, får bildidéer, gör streckgubbar i marginalen, bildanteckningar. Då kan hon reducera i texten.

– Det är bra att göra båda delar själv, då kan man skapa en dialog mellan text och bild.

– Jag vill gestalta en känsla. Den förlägger jag i en berättelse. Skulle jag börja med ett ämne blir det inte bra.

Du intar barnens position, som om du sitter inuti barnens huvud, känslor, kroppar. Minns du mycket från din egen barndom?

– Nej, det gör jag inte. Men jag minns känslor, känslolägen.

Ofta är dina huvudpersoner lite försiktiga av sig. Vill du peppa blyga barn?

– Nej. Men jag vill säga att det är okej att vara som man är.

Har du en särskild läsare i åtanke när du gör dina böcker?

– Nej, jag tänker inte på mottagaren över huvud taget. Jag har fullt upp med att göra personerna jag skriver om trovärdiga, där är mitt fokus. Om jag lyckas göra barnens perspektiv trovärdigt så funkar det. Svenska barnboksförfattare generellt är duktiga på förflytta sig till barnhöjd. Det kanske vi ska tacka Astrid Lindgren för, utan henne vet vi inte hur det hade varit. Men nej, Astrid Lindgren har inte betytt jättemycket för Pija Lindenbaum, personligen även om hon har starka minnen från hennes textböcker, som Mio min Mio.

Bland dagens författare för barn håller hon nyligen Augustprisnominerade Eva Lindström högt.

– Hon är helt grym! Hon har hållit på länge men inte slagit igenom så brett. Hon är den som fått allra flest Augustnomineringar. Hon gör de bästa bilderböckerna!