Micha från Växjö sätter färg på tv-kamp

Men sju veckor i Filippinernas övärld var betydligt svårare än vad det ser ut att vara på tv.

– Det var tufft, shit, det var verkligen tufft. Paolo (Roberto) sa att det skulle bli tuffare än någonsin och det var det verkligen.

Det kommer ganska många svordomar när hon pratar om Robinson. Fast ärligt talat gör det nog det för det mesta. Något som TV 4 också verkade ha problem med.

– Ett par gånger gick jag på det när TV 4 försökte omformulera vad jag skulle säga. Typ "ska du inte säga så här istället". Men jag pratar inte så. Det är inte jag. Jag svär mycket när jag pratar, det har jag alltid gjort.

Hon har sett alla avsnitt av Robinson, alla tidigare säsonger. Hon har vetat länge att hon någon gång skulle vara med. Förra året var hon med på castingen, kom ganska långt men ratades i en av de sista sållningarna.

– Men de behöll mina papper till i år, så nu behövde jag inte söka om, bara vara med på uttagningarna.

Innan tävlingen satsade hon på att sluta röka och att gå upp i vikt inför den förmodade svälten på ön.

– Jag vägde 82 kilo när jag kom dit. Men du vet, har man rökt 40 cigg om dagen i 20 år så har man ingen vidare kondition heller. Det fanns en del rätt feta personer som hade mycket bättre kondis än jag.

Det psykosociala klarade hon desto bättre.

– Du kan vara en bra byggare eller bra Robinson men du måste kunna det sociala spelet också. Jag är förvånad att jag klarade det så bra. Det fanns personer som jag bara ville slå på käften, men det får man inte. Då åker man ut.

– Jag är fucking hardcore, jag lipar inte. Men när vi fick flaskpost hemifrån och mamma och min sambo skrivit så blev man lite tårögd. Jag saknade min hund Chester och min sambo och min mamma.

Maten då?

– Man klarar sig rätt bra utan mat. Vi pratade jättemycket om recept på olika saker. Det kändes som att man blev mätt på det. Men jag saknade min sambos lasagne, varm smörgåstårta, mammas kakor.

Varmt och klibbigt, ingen mat, brännblåsor på fötterna och fullt av insekter. Vad var värst?

– Tristessen, den jävla tristessen. Jag är sån att jag vill att det ska hända något hela tiden. Jag kunde sova typ femton timmar per dygn. Man vaknar på morgonen och undrar varför. Man tröttnar rätt fort på att vara på stranden, samla snäckor, sola. Folk höll på och tjatade: "åh, vad det är vackert, alldeles turkost vatten". Man tänkte att "du gick mig på nerverna igår och kommer att göra det idag också".

Vad är dina bästa minnen då?

– Att bara sitta på stranden och vara med de människor som jag verkligen gillade, som Markus, som blev min soulmate. Vi hittade varandra redan på flyget. Och Sara.

42 dygn och 15 kilo senare var hon hemma igen.

– När jag kom hem var jag så glad att jag friade till min sambo. Inte för att jag ska gifta mig alltså, jag bara gjorde det.

Då hade hon dragit på sig salmonella och var fortfarande rätt dålig. Man kan ju undra varför hon sökte dit överhuvudtaget.

– Jag var så trött på Växjö, kände bara att någon måste göra något; någon måste sätta Växjö och Araby på kartan.

Om hon skulle vilja göra om det? Det är Micha själv som ställer frågan och hon svarar också:

– Kanske om tio år men absolut inte nu.