Nationalteatern lever

Lägg av! Historien om Nationalteatern

Bok+ 9 cd

Författare: Claes Olson

Förlag: MNW

"På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt". För tonåringen mitt i 1970-talet var Livet är en fest den skräddarsydda festplattan. Lp:n gick varm med sitt pärlband av hits: Jack the Ripper, Speedy Gonzales, Bängen trålar, Lägg av!, Stena Olssons compagnie, Hanna från Arlöv...

När Barn av vår tid sedan kom 1978 köpte min kompis den. Samma dag skulle han åka iväg på semester med sina föräldrar. Vi övertalade honom att låna ut lp:n till oss och lovade heligt och dyrt att vara jätterädda om den.

När Leffe kom hem igen var hans nya skiva helt sönderspelad – och omslaget ett smörgåsbord av lämningar från sommarens fester.

Med Livet är en fest och Barn av vår tid skapade Nationalteatern två svenska rockklassiker som stått sig. Texterna känns relevanta än idag men var samtidigt tidsspeglingar. Medan Livet är en fest var en livfull och fräck klackspark, var tonen på Barn av vår tid mörkare och aggressivare. Man grundade inte längre med groggen och närde "fredagsdrömmen om en flicka varm och glad". Nu var det "thinnertrasan vandrar mellan husen". Det var "Kom igen lilla Svensson, sätta hårt mot hårt, är våran stil, hatar du oss, så hatar vi dej, betongfeeling". Under de fyra år som förflöt mellan de två albumen hade samhällsklimatet hårdnat. Tonfallsändringen motsvaras på sätt och vis av att den alternativa ungdomskulturens epicentrum flyttades från hippiegenerationens studentlyor till punkarnas förorter.

De två albumen utgör hörnstenarna i rockbandet Nationalteaterns produktion. Men Nationalteatern var inte i första hand ett rockband utan en teatergrupp.

I år är det 40 år sedan Nationalteatern grundades. Även om ursprunget är ännu äldre, var 1970 året då gruppen tog sitt namn, som den fick sin hemvist på Backa fritidsgård på Hisingen i Göteborg och som den fick sin mission, att på uppdrag av Göteborgs stad producera ungdomsföreställningar.

Lägg av! är en ambitiös dokumentation av Nationalteaterns verksamheter. Med den 130-sidiga boken följer nio cd med gruppens samtliga skivor samt 47 spår med tidigare outgivet material, både musik och pjäsavsnitt - sammantaget nästan elva timmars inspelningar. Bokens upplägg gör emellertid berättelsen något fragmentarisk och rörig. Claes Olson har redigerat samman citat från Nationalteaterns många medlemmar. Oral history-greppet där subjektiva minnesbilder står emot varandra har sin tjusning (Legs McNeil och Gillian Mccains Please kill me är ett skolexempel) men Olson lyckas inte och hans kapitelingresser där varje år sammanfattas räcker inte för att ge historien struktur.

Nationalteaterns låtar skrevs för pjäser, texterna framfördes av rollfigurer och musikens uppgift var att fungera till dessa texter. Långt ifrån alla låtar lyckas därför stå på egna ben.

Nationalteatern skivdebuterade 1972 med Ta det som ett löfte... ta det inte som ett hot. Det hörs att gruppen ännu inte funnit sin stil som rockband. Men det gjorde man redan med sitt andra album, Livet är en fest, 1974. Nationalteatern fick en stor och oväntad framgång som skivartister. Bland de tio bonusspåren här finns bland annat de ursprungliga versionerna av Mr John Carlos och Livet är en fest - med countrystuk! Samt den oslagbara singeln Doin' the omoralisk schlagerfestival.

Nästa skiva, Kåldolmar & Kalsipper från 1976, var en barnföreställning. Den kan möjligen väcka känslor hos de som växte upp i progghem men har inte sådana kvaliteter att den överlappar generationer. Rockpubliken fick vänta till 1978 då Barn av vår tid kom. Med Kolla kolla, Spisa, Barn av vår tid, Men bara om min älskade väntar och Ge mig mitt liv nu är det en oerhört stark skiva. Lp:n har här kompletterats med nio bonusspår inspelade för radioprogrammet Tonkraft redan 1975 och det är intressant har höra tidiga versioner av de välbekanta låtarna. Bland bonusspåren på nästa album, Rockormen, med liveinspelningar från en turné med ungdomspjäsen (bland annat från Växjö), finns två låtar från tältprojektet Vi äro tusenden. Ulf Dagebys titellåt och Aldrig mera krig tillhör hans allra bästa kompositioner.

1979 börjar rockmusikerna i gruppen tröttna på att vara teatermusiker och bryter sig ur. Nationalteaterns Rockorkester spelar nu in sitt första album, Rövarkungens ö, med låtar som inte är teatermusik. Det är ett steg i rätt riktning och Sent en lördagkväll – där Greven, Plast och jag dyker upp med sina groggar igen – har blivit en populär livelåt. Men som helhet är albumet inte i nivå med de två klassikerna. Efter en turné 1981 lägger rockorkestern ned sin verksamhet medan Nationalteaterns teaterverksamhet fortsätter. Under 1980-talet släpps två album med barnteatermusik – Luffarrock och Peter Pan. Men 1993, efter 23 års verksamhet, lägger Nationalteatern ned även teaterverksamheten.

Men sagan är inte slut där. Nya generationer upptäcker Nationalteaterns rockplattor och under 90- och 00-talet görs flera tillfälliga återföreningar för att så småningom återbildas permanent. Sedan Totta Näslunds bortgång 2005 är Mattias Hellberg ny sångare. Även Jaqee är sedan ett par år officiell medlem. I år gör Nationalteatern ett 20-tal spelningar.

Även om Nationalteatern lever igen ska vi inte räkna med någon skiva med nya låtar.

"Vi kommer inte undan vår låtkatalog, därför skriver vi inte nytt", säger basisten Nikke Ström i boken.

Ulf Dageby, som skrev sin sista Nationalteaternlåt 1980, menar att det bara skulle bli patetiskt. "Det finns ju inget 'vi' att skriva om."