Nina Lekander: Hästar, män och andra djur

För genom hela den här essäistiska och ibland kåserande texten finns liksom en brottyta. Symboliskt: farliga och utmanande platser/tillstånd, som kan översättas till ledarskap, makthierarkier, män, separationer, och övergångar. Som från ung och attraktiv kvinna till den som inte längre får blickarna på sig. Som övergången från att ha en man till att inte ha en man. Eller övergången till att hästen plötsligt svarar magnifikt på ryttarens hjälper. Visst står hästen i fokus här, flickdrömmen om en häst, förverkligandet av drömmen och hur förhållandet häst och kvinna kan se ut i en traditionellt västerländsk syn på hästen som manlighetssymbol. Men här ryms mycket mer.

Lekfullt kan man säga att Lekanders text består av både brottyta och brottningsytor.

I ett underhållande växelspel mellan högt och lågt, djupt och ytligt, analytiskt/filosofiskt och vardagligt bondförnuft. Ungefär.

Texten brottas med olika förhållningssätt eller problem, till exempel synen på kön. Författaren låter sin idol Lynda Birkes komma till tals angående genusdeterminism, hon utforskar det västerländska synsättet på ridning och själva drömmen om en häst.

Hästen som förtrolig och hästen som terapiform. Är det rätt att äta våra djur?

Texten slinker in på närbesläktade områden, men tematiskt uppehåller den sig mest vid hästens betydelse för människan. Öland och Gullmarsplan, det är platserna i Lekanders utgångspunkter, med konkreta problem när andalusiska hästen Alegre ska in i transporten för att färdas hela vägen till ön. Och mannen som lämnade finns inte till hands. Jag blir sprittande glad och vaken av ämnet, som gammal hästtjej. Att få en bok i min hand som dessutom inte vill sätta mig som läsare på plats i transporten! Man får liksom vara friryttare utan annan förbindelse än att ta sig igenom texten, och det är en både lärorik och underhållande bana. Lekander skriver: Det är hänförande att en honmänniska på femtio kilo kan styra en över tio gånger så tung hästkraft. Lika märkvärdigt är det att dessa varelser som skulle kunna ha ihjäl en hur lätt som helst accepterar detta i grunden ojämlika samarbete. Sedan har hon nog myntat ett blivande bevingat uttryck, liksom från en "hon-Pegasus": Man får manövrera sig fram så gott det går på den långritt som är livet.

TINA PERSSON