Oppositionspartiet

Säg Gun-Brittt Sundström och får du ingen reaktion så säg Maken.

Då faller bitarna på plats. De flesta människor jag känner som läser böcker har nämligen läst Maken, den klassiska sjuttiotalsromanen om det unga paret Martina och Gustav.

Gun-Britt Sundström har faktiskt skrivit några böcker till, främst barnböcker. Fram tills nu hade jag endast läst Maken, men genom en nyöversättning i pocketutgåva läser jag Oppositionspartiet som utkom nio år före Maken, 1967, och njuter av språket, humorn och optimismen. Om Maken är en relationsroman skulle man kunna kalla Oppositionspartiet för en studentroman ur ett kvinnligt perspektiv, mellan 1961–1964.

Här finns en begynnande feministisk friskhet. Här finns tjejgänget som även kan verka präktiga: det pluggas, det åks skidor, dricks chokladmjölk och diskuteras, eller gaggas. Det röks, men bara cigarretter.

Saga ärR huvudpersonen, den begåvade, som liksom de andra i gänget sätter sig till motvärn mot Den grå massan. Varför ska man läsa den här boken idag? Kanske för att upptäcka hur fräscht språkbruket är. Kanske för att upptäcka att gängmentalitet, uppror, upptåg, existentiella plågor är tidsobundet, medan tiden eller den så kallade utvecklingen förändrar förutsättningarna för hur man som tjej förhåller sig till kön, makt, framtidstro etc. Nu och då.

Framför allt gestaltar romanen en påtaglig bildningshunger, en jagstarkhet och genomäkta livsrus som kommer till uttryck genom ett tjejgäng man kan längta till att få vara i.

Jo, men så där kunde det ju vara. I alla fall ibland.

Oppositionspartiet innehåller den där världen som, åtminstone i backspegeln, verkade så fri, så möjlig, så galenklok.

Läs också: Arnes kiosk av Karin Stensdotter