På konstvandringi Londons gallerier

Min kärlek till Diebenkorn var omedelbar. Jag vandrade genom den ena salen efter den andra på SFMOMA (San Francisco Museum Of Modern Art), slött sökande efter något som kunde fånga min uppmärksamhet. När jag fick syn på en målning av Diebenkorn var jag fast.

Som hos alla abstrakta konstverk är det svårt att förklara varför vissa abstraktioner är fantastiska medan andra lämnar mig oberörd. Jag tyckte alltså om, omedelbart och intensivt. Rofylldheten i Diebenkorns målningar får mig att slappna av och vandra i hans landskap, med en lågmäld intensitet blir vandringen meditativt långsam. Jag stannar oavbrutet och ser mig omkring. Färgerna tvingar bort tankarna på den vanliga verkligheten och blir en påminnelse om att konst är en annan slags verklighet.

Byggnaderna och människorna är borta. Minimalistiska skulle man kunna kalla Diebenkorns stadslandskap, om det inte hade varit för att de är så stora och för att de sträcker sig långt utanför de fysiska ramar som omger dem. Landskapen är bilfria. Även människorna är borta. Deras frånvaro möjliggör min närvaro.

Ödsligheten förvandlar stadslandskapen till någon slags natur. Det är tomt och ödsligt på ett sätt som leder tankarna till Edward Hopper. Han skildrar människans ensamhet i stadslandskapet. Diebenkorn skildrar ensamheten i landskap människorna har lämnat. Framför Hoppers målningar är vi betraktare. Ensamheten i hans värld är alltför skrämmande för att aktivera lusten att träda in i den. Det är skönt att ha den på avstånd och bara betrakta den. Diebenkorns landskap vill jag däremot gärna vara i. De är öppna och välkomnande. Ytorna är strålar av återhållsam glädje.

Richard Diebenkorn har blivit berömd från sina abstrakta landskap, lite märkligt då han vid 50-talets mitt ändrade stil. Reaktionen när han började måla figurativt var våldsam. Svikare kallade flera kollegor och kritiker honom. Det påminner lite om reaktionerna som drabbade Bob Dylan när han tog folkmusiken in i rocken. En orsak till att Diebenkorn förknippas med abstrakt expressionism är att hans figurativa landskap inte är så annorlunda. Gatorna har blivit lite tydligare och på de stora ytorna har han rest byggnader, men övergången är inte våldsam.

Från Royal Academy of Arts tar jag buss 19 förbi Green park, genom Belgravia till Sloan Square. Diego Mendoza Imbachis stiliserade träd fyller väggen som välkomnar mig. Det kunde ha varit en miniatyretsning, men då hade målningen inte varit lika imponerande. Museer finns bland annat för att visa stora verk. Det blir jag varse senare på eftermiddagen när jag ser Goya på The Courtauld Gallery. Hans teckningar och etsningar är fantastiska, men det tar tid att upptäcka. Jag hade hellre sett förstoringar av miniatyrerna.

Pangaea II New Art from Africa and Latin America på Saatchi Gallery är en ojämn utställning. Bäst tycker jag om två målare från Latinamerika. Mexikanskan Alida Cervantes är på plats. När jag frågar om hon vill blir fotograferad framför en målning och pekar var jag vill att hon ska stå svarar hon att det är väl inte meningen att hon ska skymma den avskurna penisen. Jag hade inte sett den, borde ha gjort det. Med den blodiga kniven i sin hand är det uppenbart vad kvinnan på målningen har gjort, men jag tittade till vänster på hunden.

Lika spännande är Alejandro Ospina. En väl vald formulering i den fina utställningskatalogen förklarar min fascination: arkitektrymd kollapsar i landskap av nyhetsrapporter, och upploppsscener vävs in i interiörer av kaotiska världar.

Till Sargent utställningen på National Portrait Gallery blir det buss 19 igen. Det är en fin resa genom centrala London. John Singer Sargent är lite för prydlig för min smak, men hans skicklighet är stor. Önskar bara att han hade släppt loss lite mer. När han gör det blir det bra. En liten målning av en stor orkester i gråskala visar att han kunde ha blivit en lysande impressionist och inte bara en fantastisk porträttmålare.

Mycket på National Portrait Gallery är värt att se och så är det när jag besöker de utställningar jag rest till London för att se. Jag får mycket mer. På gården på Royal Academy of Art står en underbar stål- och träskulptur av Frank Stella och på Courthauld Gallery njuter jag av en av Gaugins bästa målningar.

Frilansjournalist och författare

Tomas Polvall