Play

Ruben Östlund (Gitarrmongot och De ofrivilliga) tar i sin film upp verkliga händelser i Göteborg och dramatiserar dem på sitt speciella vis. Vi känner igen de långa scenerna, den stilla kameran som bara registrerar, ofta på avstånd. Obehagskänslan. Obehagskänslan är det som dominerar när Play berättar om hur tre unga (kanske i sen mellanstadieålder) medelklasskillar drar på stan, i den fula, döda miljön i Nordstan.

Ett gäng betydligt kaxigare killar börjar prata med dem, mucka, störa. Några bråkar medan en hela tiden är snäll och vänlig. De kör det nu berömda brorsan-tricket: "Får jag se din mobil? Min brorsa blev rånad på precis en sån i helgen. Följ med nu och visa den så får han avgöra." De tre killarna följer nervöst med, fast de fattar att de blir lurade och troligtvis är på väg att bli rånade. Men de vågar, kan, inget annat. De andra är fler, äldre, tuffare, har all makt.

De söker hjälp på ett kafé. Men vuxenvärlden ifrågasätter, avvisar, fattar inte allvaret. Tolkar trakasserierna som lek. Pojkarna är ju så unga. Och man vill väl inte riktigt lägga sig i. Barnen är hänvisade till sig själva.

I recensioner och artiklar har man talat om tre vita killar som rånas av fem svarta. Men en av de "vita" killarna är inte vit, han har ett tydligt asiatiskt utseende. Men han är medelklass och därmed - "vit".

Visst handlar filmen om färg. Men det gör den inte rasistisk. Här finns en mening som borde ta bort alla rasistiska anklagelser. "Är du så dum i huvudet att du tar fram mobilen när fem svarta killar pratar med dig på stan får du skylla dig själv. Är du tre år eller?" De unga rånarna spelar helt krasst på fördomarna om sig själva. Använder dem.

Play handlar mycket om barns utsatthet, hur utlämnade de kan vara på offentliga platser. Hur vuxna, till och med när barnen ber om hjälp, inte ser. Hur barnens värld blir deras egen, osynliga, skyddslösa, utsatta. Play handlar också om klass, på ett mycket komplicerat sätt. Förortskillarna är tjuvar, osympatiska, råa och till och med illojala inom sin grupp. Men filmens värsta förövare är de vita medelklasspapporna som beter sig rått, brutalt och översittaraktigt.

Här finns ingen pålagd musik, bara autentiska ljud. Den dokumentära känslan är ofrånkomlig och bidrar till det konstanta obehaget. Skådespelarna är alla amatörer och riktigt bra. Det känns på riktigt och riktigt jobbigt.

Se också: De ofrivilliga