Proffsigt men inget nytt

Infected var gruppens åttonde album och gav ett lite mer ruffigt och hårt intryck, samt bjöd på mindre av de massiva körer och allsångsvänliga refränger som tidigare varit så flitigt förekommande. Den nya inriktningen föll dock inte alla fans i smaken och det är en inte alltför vågad gissning att Hammerfall med (r)Evolution gör ett försök att vinna tillbaka den publik som inte följde med efter Infected. Man har inte bara hittat tillbaka till sitt gamla musikaliska uttryck utan maskoten Hector målad av Andreas Marschall gör också comeback.

För att riktigt hamra hem intentionen med återvändandet till rötterna heter inledningsspåret dessutom Hectors hymn. Det är en stabil metaldänga med körer och allsångsvänlig refräng som också är ett de starkare spåren. På denna låt och hela plattan lägger trummisen Anders Johansson en stabil grund under resten av bandet. Sångaren Joacim Cans är säker och befinner sig många gånger i de riktigt höga registren. Till de bättre låtarna hör också den avslutande Wildfire som sätter extra hög fart och halvvägs in dessutom bjuder på en överraskande och snygg temposänkning.

Mindre överraskande är Origins som har en refräng som nästan aldrig vill ta slut och snarare lämnar lyssnaren väl nöjd istället för att vilja ha mer. Det blir alltför mycket av det goda ibland, en fälla som även singeln Bushido faller i.

Hammerfall kan sin historia och förvaltar snarare ett hårdrocks- och heavy metalarv än försöker hitta nya vägar. Det är snyggt och proffsigt framfört, men känns också ofta lite väl tryggt och säkert för att vara riktigt intressant. (r)Evolution ger den som vill känna igen sitt Hammerfall från förr precis vad man kan förvänta sig, vilket på samma gång är plattans styrka och svaghet.

KLAS LUNDGREN

Lyssnar också på: Helloweens Keeper of the seven keys, pt 2 (1998)