Romantisk närkamp med döden

Efteråt är jag utmattad, uttorkad och inte så lite generad.

För är det något som filmmakarna bakom Förr eller senare exploderar jag har siktat på, så är det att få publiken att gråta. Och jag har gått rakt i fällan.

Filmen bygger på den bästsäljande ungdomsromanen med samma namn av John Green, och handlar om 16-åriga Hazel och 17-årige Augustus.

De träffas i gruppterapi för cancersjuka ungdomar. Hon har tumörer i lungorna och måste bära runt på en syrgastub, men har fått livet oväntat förlängt av en experimentell medicin. Han är friskförklarad, men har tvingats amputera ett ben efter ”en släng” av skelettcancer.

Först verkar de dåligt matchade, hon en fullblodscyniker som helst vill vara i fred, han en levnadsglad charmör som vill bli älskad av miljoner. Men de finner varandra, och tillsammans upplever de svindlande kärlek och bråddjup sorg.

Deras närkamp med döden ger känslostormarna en extra dimension – som att tonårslivet i sig inte vore nog smärtsamt och ljuvligt.

Kanske gråter jag allra mest med Hazels föräldrar, som tappert försöker göra hennes vardag så normal som möjligt samtidigt som de måste planera för ett liv utan henne.

Shailene Woodley, som spelar Hazel, har en fin stillhet i sitt spel, men filmen hänfaller till en hel del romantiska klyschor. Ibland blir det extremt fånigt, som i en scen där paret hånglar – och applåderas av en hel folksamling.

Och Ansel Elgort övertygar inte riktigt som den knascharmige Augustus, även om han alldeles säkert kan erbjuda betydligt roligare sällskap för en tonårsflicka än den svårmodige Twilight-vampyren Edward.

Bristerna till trots: för en 15-åring med hjärtat i handen torde Förr eller senare exploderar jag erbjuda ordentlig valuta för biljettpengarna. Glöm bara inte att ta med ett badlakan för tårarna –?och en stor flaska vatten.

Karin Svensson/TT