Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla

Jag har en personlig benämning på den här typen av text: Den poetiska nödvändigheten. En nödvändighet som har med poetens egna språkkoder att göra, snarare än nödvändigheten att finna en bred läsekrets. Med den här första svenska översättningen av Rosmarie Waldrop infinner sig en absolut känsla av poetisk nödvändighet, och som belöning kan jag få rader som: ”Enligt legenden började tiden när en örn genomborrade solen och blev uppslukad av lågor, Förvandlingens ögonblick, sublimt och ömkansvärt. Medvetandet drabbas av solsting, besegras av sitt eget ljus när det tror sig övervinna mörkret.”

Även om Waldrops prosalyriska stycken talar mycket till intellektet och har en språklig stil som bitvis brinner utifrån en avantgardistisk tändlåga finns krav på ett slags resonemang, företrädesvis mellan ett du och ett jag, ett manligt och ett kvinnligt. Tyngdkraften märks i det språkfilosofiska (den påtalade närvaron av Wittgenstein). Denna tyskättade, amerikanska poet kan verkligen slå plötsliga volter. Men infallen känns oerhört tränade.

Översättningen tycks bra, språket för en ständigt pågående undersökning där plats, kön, kropp, fysiska lagar och kvantfysiska språng går genom en feministiskt innovativ blick; går genom vardagliga betraktelser, som en röd skottkärra, till minsta möjliga partikelform. Hon skriver i en dialogform, konstruerar och utmanar dualismen, experimenterar med ett framträdande tredje. Ibland är det roligt, ibland bara hisnande och svårfångat.

Rosmarie Waldrop är född 1935, har skrivit ett tjugotal egna diktböcker och har översatt poeter som Esra Pound, Paul Celan och Friederike Mayröcker, samt en fransk-judisk poet vid namn Jabès. Hon har jämförts med den feministiska poeten Susan Howe. Själv har jag nog aldrig läst något som riktigt liknar den här trilogin. Det är kul när hjärnan får åka litet berg-och-dalbana. Tyngdlagen tycks då upphävas. Vanan att falla förbyts då och då med ovanan att sväva fritt, skjutas iväg som en satellit. Sedan trötthet. Jag är ljusår från att vara färdig med de här texterna.

Men varför bekymra sig. Sådan är påverkan av Äpplets vana att falla. Världen må kännas tung, men språkets rymd oändlig.