Selene Hellström: Våra händer stickande, kliande

Även i Selene Hellström har de hittat en säregen debutant.

Hennes novellsamling Våra händer stickande, kliande, är visserligen inte ett brutalt formmässigt experiment. Snarare är det så att Hellströms prosa är enkel och rättfram, och det är däri som det vågade ligger. Ofta kan ambitiösa debutanter i sin iver att vara originella låta texten vända sig ifrån läsaren i onödan, men den fällan hamnar inte Selene Hellström i.

Hon låter den avskalade, komprimerade stilen ligga som ett raster över i grunden mer omfattande berättelser enligt den klassiska isbergstekniken, som ju är ett vanligt grepp inom novellistiken. Men också undertexterna blir tydliga, den ångest, sorg och vrede som karaktärerna känner minst lika påtagliga som om de skrivits ut i klartext. Därför är inte läsarens utmaning under läsningen av den här novellsamlingen att tackla texten. Utmaningen är att tackla obehaget som berättelserna väcker.

För novellerna är verkligen djupt obehagliga. I tjugo jagberättelser undersöker författaren maktordningar. Maktövertaget är aldrig fixerat vid en person i berättelsen, utan balansen skiftar. En känsla av utsatthet vänds till maktutövande.

Tyvärr blir just den där maktpendlingen, som återkommer i princip i varje novell, till slut enformig. I stället för att ta ett helhetsgrepp på makt som fenomen undersöker författaren gång på gång hur underläge slår över till överläge. På så sätt ger Hellström bilden av att maktutövning alltid har samma skäl och jag undrar om det i verkligheten så entydigt går att följa orsak till verkan.

Det är också en förmåga att variera berättandet som jag saknar när det kommer till Selene Hellströms stil. De personer hon valt till berättare i sina många noveller har skiftande bakgrund, ålder, kön. Ändå är de så lika varandra i sin ångest och i sitt sätt att uttrycka den. Att skriva en novellsamling är förstås en utmaning just i det här avseendet, och hade Hellström skrivit en roman så hade just det typiska i hennes stil, som jag redan påtalat, varit en odelad tillgång. Nu strider författarens starka uttryck något mot mångfalden i hennes verk.

De reservationer jag har, har alltså att göra med hur novellsamlingen ter sig som en helhet. Som enskilda berättelser är dock nästan varje novell i Våra händer stickande, kliande oklanderlig. Så läs dem! Så många du orkar.

Caroline Croona