Skivor: 111207

AMY WINEHOUSE

Lioness; Hidden Treasures

(Island)

4/5

Amy Winehouse producent Mark Ronson lär först ha varit tveksam till att ge ut detta album. Men Amy Whitehouse familj bestämde sig efter hennes död i somras att tillsammans med tillike näre vännen Mark och Salaam Remi att samla ihop outgivet material. Och här är alltså Lioness. Precis lagom till jul, enligt cynikerna.

Det är ganska slående och samtidigt tragiskt att Amy Winehouse nu ett halvår efter sin död prisas som en stor sångerska och artist. Det tidigare fokuset gällde mestadels hennes tragiska privatliv. Och redan hörs ovannämnda cyniker tala om en sell-out av Winehouse. Eftersom den här plattan troligen kommer att få väldigt många fler att öppna öronen för just en stor och unik röst.

Endast fyra låtar är inspelade efter Back to Black. Resten består av tidigare outgivet material och andra versioner av tidigare utgivna låtar. Jag tycker att urvalet känns helt rätt. Här är inte endast den råa och svarta soulrösten som får plats. Tvärtom snarare, för här finns även den blåaste jazzen, de läckraste 60-talspasticherna och riktigt fina tolkningar av amerikanska evergreens.

Allt drar igång med Ruby and the Romantics hit Our day will come från 1963, som är inspelad 2002. Between the cheats bjuder på underbara doo-woop-körer och The Shirelles 60-klassiker Will you still love me tomorrow är en orgie i blås, pukor och stråkar. The girl from Ipanema bjuder på en sorgligt cool salsakänsla. Body and soul är en enastående duett med Tony Bennet, för övrigt den sista inspelningen hon gjorde.

Kort sagt är Lioness en alldeles utmärkt introduktion till Amy Winehouse musikaliska värld. Och ett ganska säkert julklappstips. Sedan får cynikerna säga vad de vill.

ANDERS TAPOLA

VYN

Riksettan

(Fashionpolice records)

3/5

Precis som titeln antyder är musiken tänkt att lyssnas på medan man kör längs riksettan (Stockholm-Skåne). Det är en harmonisk och oftast ganska stillsam instrumental resa. Mer familje-Volvo än vad Bruce Springsteen rattade i Thunder road. Och någon åska verkar det inte heller bli, trots Hotfull horisont. Låtarna heter annars Kulla skattegård och Alla är ensamma i stan. De låter som det heter. Julia Heberling och Magnus Josefsson har gjort en svensk version av Kraftwerks Autobahn, men lite varmare och som även går att leta kvitton till. Har ännu inte provkört den längs avsedd väg.

OLA CLAESSON

HÖRDEGÅRDS FYRA

H4

(Hördegård musik/Naxos)

2/5

Nu är vi där igen. Musiken är fin, välspelad, välproducerad, välsjungen och i längden också lite väl anonym. Trevlig att spela i bakgrunden, men inget som sticker ut eller sätter sig. Ikeakatalogsmusik. Utmärkta råvaror, men inga kryddor och bara snabbvärmt i mikro. Tio sekunder in i första låten vet man hur resten av skivan låter och det hjälper inte att alla är duktiga. Vissa av texterna handlar om "kärlek och hopp". Mer originellt än så blir det inte. Formuleringarna kommer och går. Sista låten heter Tillbaka nå'n gång i april. Hoppas på lite mer eftersmak tills dess.

OLA CLAESSON

KRISTOFFER HEDBERG

Mina jag och du

(Wilhed Music)

1/5

Det är något i Kristoffer Hedbergs musik som för tankarna till ljummet kaffe. Det kan ha att göra med den kraftlösa instrumentationen, som får texterna att framstå som ännu vekare. I Damien Rice-liknande Jag skakar fortfarande av orden du sa kommer Kristoffer dock mer till sin rätt. Uppriktigheten som genomsyrar detta sjundespår är som bortdribblat på resterande låtar. Producenten Lasse Lindh verkar medvetet ha styrt denna skuta mot Peter LeMarcs skräpkorg utan att ana hur tafatt det egentligen låter. Det är personligt utan att säga det minsta till lyssnaren.

HATEFF MOUSAVIYAN

LISBEE STAINTON

Go

(Western/Marionet)

2/5

23-åriga Lisbee Stainton har kommit att bli känd som tjejen med den åttasträngade gitarren hemma i England. Jag är inte helt säker på hur bra hon egentligen bemästrar sitt signum, men anser att hennes styrka ligger i låtskrivandet. Fröken Stainton utstrålar en traditionell s/s-aura utan direkta twistar. Det är tryggt vandrande, helt akustiskt folkpop som vi har hört hundra gånger förut. Ser inte riktigt samma exklamerande talang i henne som britterna verkar göra. Hur fullblodat alldaglig Lisbee Stainton än må vara i min värld, lanseras hon som one to watch på öarna. Avgör själva.

HATEFF MOUSAVIYAN

MOFETA & JERRE

Briljanter & smaragder

(Pumpa Records/Universal)

3/5

Bomben var gladlynt och centrerades kring huvudstaden. Nu, ett år efter debuten, har Mofeta & Jerre släppt ut sin funkiga kompbandsrap på gotländskt höstbete. Även om Briljanter & smaragder inte är särskilt mörkt som sådant, behandlas ändå ämnen som musikaliskt utanförskap och berömmets baksidor på ett trovärdigt sätt. Jerre har sänkt tempot i sitt organiska beatmakeri, vilket medför ett spännande andrum till låtarna och mer utrymme för Mofetas skiftesrika flow. Lekfullt, moget och över förväntan – duon utgör ett trevligt inslag på den svenska hiphopscenen 2011.

HATEFF MOUSAVIYAN

TAIO CRUZ

TY.O

(Island Records)

2/5

Taio Cruz påstår sig ha varit frustrerad över hur folk uttalar hans namn, så han tog fonetiken i egna händer och döpte sin nya platta till det korrekta uttalet. Precis där slutar universum att vara taskig mot honom. Albumet i sig är en sockerkick av festliga överljud, där Steve Angello, Seb Ingrosso och Guetta står för produktionerna på några av soon-to-be-hittarna. Taios röst förefaller rätt platt. Så även hans refränger. Det är väl då eurohouse-beaten man skulle fastna för, om man gillar Spotifys topplistor och annan dussin-r n' b.

HATEFF MOUSAVIYAN

BOWING 9

Force majeure

(Dimma Sweden/Border)

4/5

De kallar sig världens första folkstråkensemble. Och det låter som om Ludwig Van Beethoven varit uppväxt på en loge i Dalarna. Debuten består av 10 låtar eller stycken som är nyskrivna av de medverkande. Den tionde medlemmen, basisten Ulf Åkerhielm, har ingen stråke. Kanske vore Bowing 9 And One Without Bow inte ett lika bra namn. Om ni hamnar i en situation där ni inte kan bestämma er för klassiskt eller svensk folkmusik har ni lösningen. Eller om ni inte tror er gilla varken klassiskt eller folk. Eller om ni bara vill höra ett nytt och spännande möte mellan två gamla traditioner.

OLA CLAESSON

KONGERO

Bakvända världen

(Dimma Sweden/Border)

3/5

Folkmusik är ibland en hälsning från en annan tid. Först visan här handlar om en jungfru som väntar på sin friare. Acapellagruppen bestående av Anna Wikenius, Lovisa Liljeberg, Lotta Andersson och Emma Björling är framme vid andra skivan. Egenskrivna The real reel innehåller så vitt jag kan avgöra inga ord alls, men imponerar med sina tätt sammansatta stämmor. De flesta av de tolv stoppen på resan är traditionella visor och medeltida ballader framförda i egna arrangemang. Även Den blomstertid nu kommer, som har överlevt många tappra skolbarn under årens gång, får nytt liv.

OLA CLAESSON

MAP OF MOSCOW

Map of Moscow

(Peace & Love artists)

2/5

Map of Moscow från Falun försöker övertyga med det självbetitlade debutalbumet. Efter flera gig på hemmaplan med omnejd så har de redan fans i Dalarna. Tyvärr blir jag inte ett av de småländska. Nej för Map of Moscow blir inte mer än ett tappert försök att efterlikna The Killers, Kings of Leon och The Cure fast med en svensk touch av Melody Club och Broder Daniel. Vilket förvisso kan låta som ett framgångkoncept att efterlikna, men detta blir bara ett trött magplask. Bandet behöver hitta sina egna glansmoment. För de har definitivt stor potential men den dör då och då i associationer till Eurovision song contest och tyskelectro.

LOUICE PETERSSON

COMMON CREATURE

Daydreamers

(Eclipse music)

3/5

Hyllade sångerskan Sarah Riedel, som här även spelar orgel och det ovanliga stränginstrumentet zither, var senast aktuell med ett Cornelis Vreeswijk-projekt. Nu leder hon en ny duo med Joonas Kuusisto på akustisk bas, sång och en del annat. Redan från första andetaget gör de något eget. Delvis beroende på att instrumenten inte är de vanliga. Varken gitarr, piano eller traditionella trummor finns här, men saxofon dyker upp på två spår. Längst fram står Riedels röst som sticker ut till och med i ett så här udda sammanhang. Melodierna och sången känns som ett uttryck.

OLA CLAESSON

TAYLOR SWIFT

Speak Now World Tour Live

(Universal)

3/5

Snart 22-åriga Taylor Swift från Wyomissing i Pennsylvania har efter endast tre album blivit en megastjärna både inom pop- och countryvärlden. Hon fick som musikaliskt underbarn skivkontrakt när hon var 17 år. Hon har lockat till sig en publik som tidigare varit lite rädda för country. Men själv verkar hon skita fullständigt i denna uppdelning i musikgenrer. Transparent som få, självutlämnade texter och redan en fullblodsartist. Dolly Partons uppföljare, säger några. Här bjuder hon på en liveplatta, både som cd och dvd från sin senaste världsturné, döpt efter senaste skivan från 2010.

ANDERS TAPOLA

KORN

The path of totality

(Roadrunner)

3/5

Korn har aldrig varit rädda för att utmana sig själva och denna gång har de skapat sin mullrande nu-metal i samarbete med artister som i vanliga fall håller till i genrer som dubstep, drum and bass och electro house. I grund och botten låter det trots detta förvånansvärt mycket Korn. De nya influenserna fungerar mer som en spännande och udda utsmyckning, vilket är fullt möjligt att ta till sig utan att slå bakut. Riktigt bra blir det i Get up!– första singeln och den låt som fick gruppen att våga göra hela plattan. Korn imponerar trots denna mer för sin vilja till förnyelse än som låtskrivare.

KLAS LUNDGREN

NIGHTWISH

Imaginaerum

(Nuclear Blast)

4/5

Anette Olzon blev Nightwishs nya sångerska i och med förra plattan Dark passion play där hon hade den inte helt enkla uppgiften att ersätta klassiskt skolade Tarja Turunen. Detta klarades emellertid av med bravur och skivan blev till slut gruppens hittills mest framgångrika. Imaginaerum lär mottas minst lika bra. Den musikaliska utvecklingen har gått mot ännu starkare keltiska influenser, vilket märks inte minst i I want my tears, medan den låt som sticker ut mest är den jazziga Slow, love, slow. Bandets lyssnare kommer ändå att känna igen sig väl då det bombastiskt orkestrala är helt intakt.

KLAS LUNDGREN

VENOM

Fallen angels

(Spinefarm)

3/5

Venom bröt ny mark med sin synnerligen råa metal under tidigt 80-tal och namngav och inspirerade en hel genre med sin andra platta Black metal. I dag återstår bara sångaren och basisten Cronos från originalsättningen, men soundet känns ändå lätt igen. Låtar som den snabba Pedal to the metal och det lömska titelspåret, som lånar alldeles lagom mycket av Slayers Postmortem, står sig riktigt bra i jämförelse med gruppens fornstora dagar. Den avslutande och kölhalningen Blackened blues visar också att Cronos & Co fortfarande kan producera något genuint störande, vilket får anses som ett gott betyg.

KLAS LUNDGREN

THE UNGUIDED

Hell frost

(Depotz Records)

2/5

The Unguided har sina sina rötter i Sonic Syndicate som bröderna Richard och Roger Sjunnesson startade 2002. Den mer kommersiella bana som denna grupp sedermera slog in på passade dem inte. Lösningen på problemet heter The Unguided som startats tillsammans med den ännu tidigare avhopparen Roland Johansson. Nog är det här tuffare, även om det flitiga användandet av keyboards många gånger mjukar upp de potentiellt ännu vassare kanterna. Tyvärr griper låtarna inte riktigt tag som de borde och resultatet framstår mer som en skickligt framfört än något som lockar till upprepad lyssning.

KLAS LUNDGREN

BLACK KEYS

ElCamino

(Nonesuch/Warner)

3/5

Black Keys loppisgarderob består av 60- och 70-talsmoden, kombinerade på 00-vis. Resultatet är en symfoni av fuzzig nuggets, gungig bluesrock och T Rexiga riff. Som ett ZZ Top med maskara istället för skägg.

Aldrig förr har Black Keys gjort så catchy låtar som på sitt sjunde album. Duons instrumentala begränsning, som man höll fast vid på tidigare studioskivor, har man nu helt övergett. Danger Mouse rattar även denna gång och det är lite kariesvarning på glasyren av fräcka sound. Till och med talk box.

El Camino är ett självsäkert album. Och lite för utstuderat. Black Keys har fallit i samma fälla som White Stripes.

BO STRÖBERG

BABA RICHIE BLUES AND THE RAGS

Varanasi never sleeps

(Rub-a-dub records)

3/5

Många tror sig veta hur bluesen ska låta, men många vill också låta den utvecklas. Richard Danielson, mest känd från Baba Blues, har åkt till Varanasi i norra Indien och blandat blues med lokala instrument. Bandet består av Moa Danielson på tabla, Mathias Danielsson (inte släkt) på bas och slidegitarr och Stian Grimstad på sitar. Förutom fem egna låtar finns en väldigt udda tolkning av Howlin' Wolfs klassiker Smokestack lightnin' gästad av en indisk musiker. Vi får också Donovans Season of the witch. Tyvärr är nästan samtliga låtar lite för långa.

OLA CLAESSON