Skivor: 2012-10-03
BETH ORTON
Sugaring season
(ANTI/POLYGRAM)
Betyg: 4
Har man en gång hört Beth Orton sjunga glömmer man inte hennes röst. Och har man en gång hört henne sjunga känner man också igen henne innan första ordet tonat ut. Och har man en gång hört henne blir man lika varm inombords varje gång man trycker på play.
Om hennes första skivor blandade elektroniska inslag med den sortens engelska folkrock Fairport Convention spelade så tonades elektroniken ner och folken upp på förra skivan Comfort of strangers. Sedan dess har det gått sex år, men folkspåret fortsätter och gillar man cello och fiol blir man rikligt belönad. Beth Orton har alltid varit röda löv och te i stor kopp när det regnar mot rutan. Att en låt heter Candles och en annan Last leaves of autumn är inte en slump. Och båda tillhör höjdpunkterna.
Men det blir ändå aldrig - trots låttitlarna - för mycket närsynt kofta över upplevelsen. Den här sortens musik har onekligen nära till några vid det här laget väldigt slitna klyschor. Men Orton håller sig på rätt sida och ibland rockas det nästan. Hon är nämligen inte bara en bra sångare, hon kan skriva låtar också och har ett utmärkt öra eller två för arrangemang. Marc Ribot, mest känd från sitt samarbete med Tom Waits, spelar förresten gitarr på några spår. Det är ett lyhört band hon samlat runt sig, med full förståelse för nyanserna i musiken.
När stråkarna i Something more beautiful dyker upp framstår den där regniga höstdagen full med löv på grusgången i skogen som något av det bästa som kan hända en människa.
OLA CLAESSON
John Frusciante
PBX funicular intaglio zone
(EMI)
Betyg: 1
Heter man John Frusciante får man inte göra en så här dålig skiva. Var är de fantastiska sång- och gitarrinsatserna? Istället får vi en skiva med ett mishmash av elektronik och samplingar.
2004 gav Frusciante ut sju skivor, som alla tillhör det bästa han gjort. Därefter har kreativiteten varit mer sparsmakad och trots att han alltid gått sin egen väg är detta ett oväntat släpp.
Frusciantes stämma lyfter skivan från att bli ett ordentligt magplask. Men det dröjer inte länge innan den avbryts av elektroniskt trams eller rap.
Nej, jag återgår till de gamla plattorna och försöker glömma bort att jag någonsin hört det här.
RASMUS THEDIN
BOB MOULD
Silver age
(Demon/ Border)
Betyg: 5
Bob Mould, 52 år om ett par veckor, döper sitt nya album till Silver Age. Men faktum är att han nått sin kreativa guldålder. Alla Hüsker Dü-fundamentalister, och de är många, må ursäkta men det här är det bästa Bob Mould någonsin gjort - i eget namn, med Sugar och även Hüsker Dü inkluderat.
Jag gillar Bob Mould men har bara kunnat älska hans album delvis; främst Copper Blue och Workbook. Här faller äntligen allt på plats: den lågt mixade skrikgnälliga sången, mattorna av distade gitarrer, och låtar som artikulerar all den energi som finns i Moulds uttryck. Det är frenetisk 1990-talsindierock som pulserar, frustar, jublar.
BO STRÖBERG
TAKEN BY TREES
Other worlds
(SECRETLY CANADIAN/BORDER)
Betyg: 4
Förra skivan Victoria Bergsman gav ut är en av de bästa svenska skivor som gjorts. Den gången åkte hon till Afghanistan och jobbade med lokala musiker. Den här gången hör man influenser från en Hawaiiresa. Det känns väldigt lockande så här års. Däremot är det så långt ifrån skräckfilmen Evil Dead, som bandnamnet kommer ifrån, man kan komma. Ungefär som om dödsmetallbandet Entombed skulle ha tagit sitt namn från Nalle Puh. Other Worlds är Taken By Trees tredje album och så värmande, välkomnande och avslappnande att musiken kan göra den allra gråaste och tristaste höst vacker.
OLA CLAESSON
The mountain goats
Transcendental youth
(Tomlab)
Betyg: 4
The mountain goats mådde nog bra av att lämna lo-fi:n bakom sig 2002. Musiken behövde det för att utvecklas. Därför var den fetare ljudbilden ett nödvändigt steg. Nu har de dock hållit sig i samma kapitel av karriären i tio år och kanske är det dags för nästa steg nu? För även om ljudbilden fortfarande funkar, så har det på sistone blivit färre och färre "hits". På nya skivan finns ingen No Children, ingen This Year, ingen High Hawk Season.
Men det är bara petitesser, för trots att karln släpper ungefär ett album om året, håller hans skivor hög kvalitet, även när de där hitsen saknas. Och nya skivan är den bästa på ett tag.
RASMUS THEDIN
ULF LUNDELL
Rent förbannat
(ROCKHEAD/EMI)
Betyg: 3
Det mesta oväntade med att Ulf Lundell år 2012 gör en skiva som heter Rent förbannat är att han inte gjort det för länge sedan. På sin 27:e skiva, en dubbel med 24 låtar, är Lundell i alla fall rent musikaliskt på bra humör - ofta luftigt arrangerat med tydliga melodier. Det stelbenade rockmoset dyker tyvärr också upp här och var. Men musiken funkar överlag även för de som inte redan tillhör den innersta kretsen. Ska man prata i Bruce Springsteen-metaforer kan man kalla det för en The River. Vargen har fortfarande inte hittat sin flock, men han har gjort en väldigt vital skiva.
OLA CLAESSON
MUSE
The 2nd Law
(WARNER MUSIC)
2/5
Matthew Bellamys Muse är en brittisk rocktrio med bred vidd. Redan från debuten Showbiz (1999) har de visat att man inte behöver tillhöra en genre. Hejdlöst har de istället blandat upp sin rock med såväl klassiska som elektroniska inslag. I min bok hade de kulmen av sin karriär på Black holes and revelations från 2006, då de glänste på Starlight och Exo-politics. På The 2nd Law slänger de sig fortfarande mellan olika sound. Alla delar finns med, luftigt snickrade Madness, aggressivt dundrande Liquid State och Big Freeze som andas Queen. Nytt är dock Skrillexinfluerade The 2nd Law- Unsustainable.
LOUICE PETERSSON
