Sköna katter på scen

Det började med en vaggvisa: Lär dig att drömma lätt, pratsjöng Werup och bollade över till sittande Jason, som bollade till-baka: Allting är fjärran och guldet är grus...Och den eminente pianisten Jan Lundgren slog an fly-gelns tangenter mjukt, som en magisk speldosa i regn. Ungefär. Musikaliskt fick publiken vaggas in i jazz, rap, lite klassisk blues och liksom trampdynsmjukt svängde den här kvintetten som fem ssköna katter på scen.

Poesi, så klart, när Jacques Werup turnerar musikaliskt, och både klarinetten och tenorsaxen var med. Men att också Jason (Timbaktú) är så mycket poet med känsla för blues stod ännu mera klart igår. Så här är vi inte vana att höra och se Jason. Själv kommenterade han att han inte är van vid att vara så tyst och sitta så stilla på en scen. Detta ledde till meditativa tankebanor. Och nästan lite meditativt kändes dessa snabba knappt två timmars njutningsfyllda, lite svenskvemodiga timmar. Werup framförde en kärleksdikt med våndan och vackerheten i att åldras tillsammans.

Lite tufsig men hemvand kärlek är inte att förakta när man ännu ”trotsar ofoget att leva” och Stjärnor syns som brustabletter i himlaglaset! Och så tolkade Werup sin namne, med efternamnet Brel i sången Älska mig...Temat för kvällen var åtminstone i första akten kärlek, och Jason gjorde sin version på temat Vi dansar: om det svåra att vara mitt i, att det där med kärlek ”verkar vara mest hokus pokus”. ?Jan Lundgren bjöd på ett stycke härligt tolkad filmmusik i ”Postiljonen”, och det kändes som att vandra småvarm och lycklig lite på måfå i tonregistret. En av kvällens höjdpunkter med cello och sång var Beatles-låten Black bird.

Liksom efter pausen en härlig version av låten Birdland.

Det flyter på, jag glömmer att Christina Nilsson-salen är tokfel, det borde varit en intimare, liksom rökigare plats (fast på låtsas) röka får ju ingen. Trots allt kommer en skön låt om laster, som att ta det där blosset. Jag hör att ljudbilden är ojämn, pianot lite dovt, men sen glömmer jag det när Jason och gänget drar Allt är grönt.

Då blir upplevelsen maximal!

Och när denna sköna kvartett levererar Around Midnight på ett sätt som får en att även glömma att det antagligen bara regnar, som vanligt, följt av en skön poetisk reflektion om hem, ordet hem som viskas fram. Och att livet är väl det där som inte dör, då känns det tryggt och lyckligt. Synd att inte många fler tog chansen att höra dem.

TINA PERSSON