Spegel, Spegel

En färgglad tolkning som innehåller scener och visuell berättarglädje värdig vilken Bollywoodfilm som helst.

Berättelsen om Snövit publicerades redan 1812 av bröderna Grimm. Första filmen om Snövit kom 1937, att nu göra en uppdaterad version är förstås ett vanskligt projekt. Det är en av våra mest lästa sagor. Några ändringar från originalets handling presenteras, och så har man en helt annan publik att förhålla sig till. Detta gör att de flesta kan få ut något av historien, även om man läst eller sett den många gånger förr.

Efter kungens (Sean Bean) mystiska försvinnande tar den elaka drottningen (Julia Roberts) kontroll över slottet och ser till att göra slut på pengarna med sitt dekadenta leverne. När en vacker prins (Armie Hammer) dyker upp hotar svärdottern Snövit (Lily Collins) drottningens planer på att gifta sig med honom. För att försäkra sig om att Snövit inte ska utgöra ett hot mot planerna, något som hennes magiska spegel varnar henne för, förvisas Snövit. Snart träffar hon ett gäng laglösa dvärgar som hjälper henne att ta tillbaka kungariket och få sin prins.

Att sagan är lockande är lätt att förstå. Det finns en inneboende motsättning mellan kärleksbudskapet och det oändligt goda hos Snövit och drottningens cyniska hårdhet (som Julia Roberts verkar ha älskat att framställa). När den fungerar som bäst är Spegel, spegel en kvick och charmig historia med påkostade visuella upplevelser. Två stora problem finns dock, tyvärr håller inte berättandet samma nivå genom hela filmen, och tyvärr försvinner mycket av känslan i den svenska dubbade versionen som är taffligt gjord.

Jonas Henningsson