Tanten är en viktig vägvisare
I debutboken Meningen med hela skiten kastar Nina Åkestam läsaren rakt in i sin biografi. Från hyllad reklamkreatör med huvudet tungt efter en champagneindränkt galakväll och två nya branschutmärkelser i bokhyllan, till hulkande 26-åring som inte vågar hämta ut sina antidepressiva tabletter på apoteket eftersom personalen antagligen skulle skratta åt henne.
– Jag har skrivit en bok med mig själv i åtanke för fem-tio år sedan, när jag funderade över vad jag ville ägna mig åt. Jag var jättepeppad på att få ett kul jobb där jag skulle göra skillnad. Med några års erfarenhet har jag insett att det var några grejer som jag gjorde fel, berättar Nina medan hon kryssar sig fram genom ett förmiddagsbrusande Stockholm.
Innan kraschen, som hon kallar sin utmattningsdepression, var måttet på egenvärdet hur mycket som hunnits med under dagen, veckan, året. Därför gick hon direkt från gymnasiet till Handelshögskolan, trots att hon alltid hade drömt om att skriva. För det går ju inte att försörja sig som författare, tänkte hon. Och så hon rusade vidare till reklambyrån Garbergs, bloggade, föreläste, festade och sedan... in i väggen.
Hos sin KBT-terapeut lärde sig Nina att inte bara fundera över ”vad gör jag?”, utan även ”varför gör jag det här?”. Och hennes bästa vän visade sig vara en 85-årig upplaga av henne själv. Föreställ dig en åldrad version av dig själv – vilka historier om ditt liv skulle du vilja kunna berätta? Övningen är en av flera i boken, som går att beskriva som en självhjälpsbok för alla som vill förändra sin situation eller tvingas därtill.
– Tanten dyker upp ganska ofta. Första gången jag gjorde övningen handlade det om att hitta grundvärderingarna kring jobb, vad jag tycker är viktigt egentligen. Ju mer jag har använt mig av henne, desto mer har jag börjat använda henne i mindre beslut.
Sliter du inte ut tanten om du använder henne för ofta?
– Nej, tvärtom. Hon blir tydligare för mig ju fler frågor jag ställer. Ibland vet jag inte riktigt vad hon kommer att svara och då får jag fundera lite.
Tankesättet har spridit sig bland Ninas vänner och kollegor, de flesta har aldrig sett på sitt liv så långsiktigt. Rådet från coacher är snarare att se fem eller tio år framåt.
– Det 60-åriga perspektivet kan ge helt andra svar. Det kan naturligtvis också påverka hur man röstar eller engagerar sig ideellt, för den här 85-åringen lever ju i något slags samhälle. Det har en tendens att poppa upp när man ändå håller på.
Den kraschade Nina bröt upp från Stockholm och flyttade till New York där hon jobbade och engagerade sig politiskt – i svenska Miljöpartiet. Hon blev språkrör för lokalavdelningen och organiserade möten. Tillbaka i Sverige har hon varvat ner de politiska aktiviteterna. ”Det är mer på ett teoretiskt plan i?dag”, skrattar hon. I Meningen med hela skiten är det individen som står i centrum, vad du kan göra för att ditt liv ska fungera lite bättre, medan politik handlar om det gemensamma.
– Efter kraschen var det naturligt att engagera mig politiskt för det blev väldigt tydligt att man inte kan göra allt själv. Hur duktig jag än är på att organisera mitt liv är jag helt beroende av andra människor och samhället.
Den viktigaste frågan just nu tycker hon är hur vi ska arbeta i framtiden och vad pengarna vi tjänar ska användas till, privat och gemensamt. Vi står inför en andra industriell revolution, tycker hon sig se, med ett välstånd som ger nya möjligheter.
– Tankarna känns orealistiska för att de inte har tagit form ännu. Men det är bara en tidsfråga innan en samhällsförändring påbörjas, inte minst för att vi måste förändra mycket av miljöskäl.
Nina börjar närma sig sitt mål för dagen – Sveavägen 65 och Handelshögskolan där hon i?dag har en doktorandtjänst. Hon hittade sin grej i reklamforskningen och har nu två år kvar att skriva sin avhandling. Hon gör gärna saker i tvåårsperioder, berättar hon. Till hösten kommer hon att sluta med allt som inte har med forskningen att göra.
– Den här typen av liv som jag har nu, där jag är offentlig och tycker och tänker högt och vitt och brett, orkar man inte hur länge som helst. Jag känner mig ganska trött på min egen röst så den behöver kanske en paus. Därefter får vi se var avhandlingen tar mig.
Läs Smålandsposten i morgon tisdag för en recension av boken.
