Fast jag knappt anser mig använda Facebook är jag inne flera gånger i veckan för att kolla status och vad som hänt, om det hänt, något med mina vänner och bekanta. Sättet vi kommunicerar på är den verkliga revolutionen sedan nätet blev tillgängligt för de flesta från mitten av nittio­talet. Det fascinerande är att det bara är en handfull år sedan Facebook, som nu har en halv miljard användare, lanserades av några tjugoåriga studenter på Harvard, med Mark Zuckerberg i spetsen. Vad som egentligen hände när företaget på kort tid växte lavinartat har varit föremål för rättegångstvister och nu ger David Fincher sin version.

Fincher kommenterar inte de moraliska frågeställningarna som Facebook skapar, tar inte parti för någon, han koncentrerar sig på att gestalta Zuckerbergs ensamhet, eller snarare avskildhet från världen som ökar i och med problemen. Hans frånvarande blick och hela person är suveränt gestaltad av Jesse Eisenberg. Hela ensemblen känns närmast perfekt castad. Sean Parkers (Justin Timberlake) självsäkerhet, kompisen och finansiären Eduardo Saverins (Andrew Garfield) lite taffliga sociala kompetens och naivitet och konkurrenterna, tvillingarna Winklevoss (Armie Hammer och Josh Pence) Harvardputsade attityd.

David Fincher är sparsmakad med sina framträdanden. The Social Network är hans sjunde film sedan Alien 3 för snart tjugo år sedan, hans nästa projekt är Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Han använder film­mediets alla beståndsdelar, är minutiöst noggrann. Musiken är viktig inte bara som spänningsskapare utan som stämningsskapare. Berättandet är drivet, med manus av Aaron Sorkin (Vita Huset och Charlie Wilsons War), vars sätt att skriva kulsprutesnabba repliker och sylvassa dialog gör The Social Network till ett nöje att lyssna på. Så finns det förstås mycket att titta på som alltid i Finchers filmer. Bland annat förser han oss filmnördar med härliga blinkningar till filmhistorien, exempelvis långa Welles-doftande åkningar.

En invändning är att Fincher inte går lika mycket på djupet som man önskar utan mer konstruerar förloppen lite från ovan. Men med det sagt finns det ändå många briljanta scener. Inte minst när Zuckerberg söker kontakt med sin gamla flickvän, deras uppbrott var en av de utlösande faktorerna till att han fann vägen till programkoden som skulle bli så viktig. Han gör det genom att sända en friend request på Facebook förstås, för att sedan apatiskt hänga kvar vid skärmen och uppdatera sidan i hopp om att inviten blivit accepterad. I den ensamheten reflekterar kanske Fincher svaret på gåtan om Facebooks hela popularitet som bottnande i människans behov av närhet i en alltmer alienerad och avskärmad värld.

JONAS HENNINGSSON

Se också: The Squid and The Whale. Ännu en av unge Jesse Eisenbergs många lysande rollprestationer.