The Stig-Helmer story

En skamlöst nostalgisk komedi. Så lyder undertiteln till Lasse Åbergs senaste film, där en pensionerad Stig-Helmer i sällskap med norske Ove blickar tillbaka på uppväxtåren som glasögonorm, tågnörd och banjospelare – det vill säga allt innan han blev brödrostskontrollant med hela svenska folket (mer än 9 miljoner besökare har sett Stig-Helmer på bio).

Om denna soppa blir lika populär som sol-, skid-, och segelresor är frågan om inte The Stig-Helmer story – precis som nostalgi ursprungligen – bör betraktas som symptom på ett allvarligt patologiskt tillstånd, en nutida folksjukdom. Där tidigare filmer utvann situationskomik ur särskilda miljöer finns här endast de tintade återblickarna till Stockholm på 50- och 60-talet: farbror Julles Amerikadoftande musikaffär; jazzkvällarna på Nalen; Romeo och Julia-romansen med äppelflickan från Frälsningsarmén.

I brist på dramaturgiskt driv och tematisk bäring hoppar filmen ängsligt från en skissartad vinjett till en annan. Allvarligare därtill: den golvlåga skrattfaktorn. “Till alla barnsliga män och alla förståndiga kvinnor”, riktar sig filmen enligt en tidig devis. Snarare bör nog publiken stå beredd att uthärda memorabilia som ren och skär stapelvara.

JON ASP