Tre verk av Don Delillo
Ängeln Esmeralda
Översättare: Rebecca Alsberg
Förlag: Atlantis
Spelare
Översättare: Niclas Nilsson
Förlag: Modernista
Vågen
Översättare: Hans Berggren och Einar Heckscher
Förlag: Modernista
Ett av DeLillos särmärken som författare under 40 år är hans osvikliga förmåga att ur olika perspektiv analysera och ge gestalt åt alienationen i det moderna teknologiska samhället och att med satirisk lödighet läsa av sin amerikanska samtid genom att lätta på förlåten till nationens paranoida politiska mekanismer och strukturer. Som en direkt följd av denna skärskådan omges romanerna ofta av en visionär och närmast profetisk aura.
DeLillos senaste bok, från ifjol, novellsamlingen Ängeln Esmeralda, som nu föreligger i Rebecca Alsbergs förtjänstfulla översättning, erbjuder i rent språkligt hänseende ett slags destillat av hans berättarkonst. De nio novellerna täcker över tre decennier, från den inledande berättelsen Skapelse (1979) till avslutande Den svältfödda (2011). ”Hela hans långa och lysande karriär finns innesluten här”, har också en amerikansk kritiker sammanfattat boken. Och visst, tematiskt stämmer väl detta också. Här avhandlas allt från det postmodernistiska västerlandets upplösande kultur- och samhällsfenomen till mer minimalistiska porträtt av enskilda händelser eller komplicerade relationer. Från den expansiva panoramabilden till den stillsamma vemodiga betraktelsen. Att det handlar om ett moget och hantverksskickligt författarskap råder det ingen tvekan om. DeLillo kan konsten att snickra ihop en historia på en spik. Men det märks här också att han i grunden är en epiker, som för att komma helt till sin rätt kräver det litet större formatet. Ett par av berättelserna är icke desto mindre ytterst läsvärda, särskilt titelnovellen. Här skildrar han ett par nunnor, ett slags slumsystrar i New York som drar in ”Nyheter och Rykten och Katastrofer genom porerna i den fläckfria bomull som formade dräkt och dok”. Historien utmynnar så i en modern legend eller helgonberättelse med Selma Lagerlöfska undertoner.
Samtidigt ges alltså två av DeLillos äldre romaner ut. Spelare är en framsynt och konspiratorisk litterär skapelse som tar avstamp i det materialistiskt välmående men socialt frustrerade och mentalt desillusionerade Manhattanparet Pammy och Lyle. Vad som börjar med ett till synes oförklarligt mord på New York-börsen utmynnar i terrorhot, sammansvärjningar, kidnappningar, självmord, försvunna dokument och förborgade agendor hos ljusskygga regeringskommittéer. DeLillos förtätade och medvetet överlastade språk syftar naturligtvis till att desorientera läsarna och få dem att med samma intensitet uppleva romanfigurernas klaustrofobiska vanmakt inför den oöverblickbara händelseutvecklingen.
Något litterärt mästerverk rör det sig inte om, därtill är romanen en form- och motivmässigt alltför spretig skapelse; en dystopisk fantasi och ett språkligt lekverk snarare än ett välkomponerat paradstycke. Icke desto mindre visar DeLillo här prov på sin skarpa psykologiska blick och förmåga att ge gestalt åt individens förvirring inför det moderna samhällets frestelser och anfäktelser.
Så i ännu högre grad i Vågen, en av DeLillos allra främsta romaner, en semidokumentär och episk skildring av de händelser som ledde fram till mordet på John F. Kennedy 1963, med särskild fokus på mördaren Lee Harvey Oswalds tragiska och trassliga livshistoria.
Den 500-sidiga kolossen behandlar alltså ett välkänt och grundligt skärskådat amerikanskt trauma som det skrivits spaltkilometer om i olika sammanhang. Vad som däremot skiljer DeLillos roman från mycket annat som skrivits i ämnet är hans djupgående och heltäckande porträtt av Oswald, vilket ger en effektfull fond till bilden av den amerikanska inrikespolitiken och dess verkliga och konstruerade fiendebilder.
Form- och språkmässigt hör Vågen till DeLillos mer tuktade och kontrollerade verk, vilket också har en gynnsam effekt på romanens djupt existentiella frågeställningar och mångbottnade gestaltningar av den enskilda individens roll i historieskrivningen.
Martin Lagerholm