Veckans bokrecensioner

Om Strindberg

Lena Einhorn (redaktör)

Norstedts

Om två år har den stackars världen märkligt nog snurrat vidare i hundra år utan August Strindbergs direkta hjälp. Men visst kan han väl redan nu vara värd en rejäl uppvaktning, vår egen titan på den litteraturhistoriska himlen som han ju ändå är! Om Strindberg är en vackert formgiven och rikligt illustrerad antologi i storformat – 34 x 23 cm (inte ens Ingmar Bergman lär väl kunna klå de måtten?) – med några av Sveriges förnämsta pennor bland bidragsgivarna. Redaktören till denna praktfulla antologi och samling berättelser, författaren och filmaren Lena Einhorn, skriver i förordet om att hon roas av komplexa människor – i den hyperproduktive, megalomane och stingslige Strindbergs fall en eufemism som heter duga. Hur som helst har denna sammansatta personlighet här gett upphov till 25 välskrivna och ämnesmässigt skiftande historier, artiklar och essäer baserade på Strindbergs liv (snarare än verk).

Det handlar här om allt från Strindbergs projiceringar och självinsceneringar, självhävdelsebehov och monumentbyggen, så som de framstår för psykiatrikern Johan Cullberg, och exilåren med familjen (Eivor Martinus) till Strindbergs relation till sina förläggare (David Gedin) och Strindberg som bildkonstnär (konstvetaren Göran Söderström). Textsamlingen beskriver så ett slags Här har du ditt liv genom tjogtalet infallsvinklar och temperament, vart och ett med sin alldeles speciella relation till det bångstyriga geniet. Textbidragen, snyggt flankerade av ett rikt bildmaterial (fotografier, illustrationer, målningar), är ordnade så att en ungefärlig biografisk kronologi har kunnat bibehållas, från psykoanalytikern Clarence Crafoords inledande artikel om Strindbergs barndom i Stockholm och ett porträtt av föräldrarna, till Ulrika Knutsons finstämda berättelse Den gamle i tornet, om Strindbergs sista år i huvudstaden fram till 1912 års 60 000 manstarka begravningsfölje till Norra begravningsplatsen.

Ytterligare författarnamn som Susanna Alakoski, Ernst Brunner, Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström hjälper till att guida runt i de Strindbergska själstillståndens "druvor och mögel", för att citera koryféen själv, som i livets olika kriser med Cullbergs ord var en baddare på att såväl privat som konstnärligt vända ett hotande nederlag till sin fördel.

Om Strindberg är helt enkelt ett magnifikt praktverk om den svenska litteraturhistoriens väl mest lysande personlighet, och för all del också en vacker skrytbok till soffbordet för den som till äventyrs hellre bläddrar och tittar än verkligen läser.

Martin Lagerholm

Läs också: Ulf Olssons Jag blir galen, om Strindberg, vansinnet och vetenskapen.

Underjordiska timmar

Författare: Delphine de Vigan

Översättare: Helén Enqvist

Förlag: Sekwa

Långsam nedbrytning, psykisk demolering, eller om man så vill – tyst våld. I Delphine de Vigans femte roman, Underjordiska timmar, piskar den hänsynslösa förnedringen lika hårt som omgivningens låtsade blindhet och vikande stöd.

Mathilde har jobbat i åtta år på samma företag när helvetet bryter löst. Hon ser ingen orsak, men märker att chefen plötsligt blir kall och börjar montera ner hennes ansvarsområde.

Till sluthar Mathilde inga arbetsuppgifter kvar och placeras i en fönsterlös skrubb intill toaletterna. Chefen tar varje chans att utmåla henne som hotfull och de andra anställda vågar inte längre prata med henne.

De Vigans skildring av mobbning på arbetsplatsen är lika skoningslös som viktig. I en tid när kraven på effektivitet stiger och siffrorna för psykisk ohälsa är höga är det någonting att ta på allvar.

De Vigan gör det med isande skärpa och kvävande toner. Men det finns ett problem. Han heter Thibault och är läkare. Genom hela romanen varvas hans öde med Mathildes. En kort stund stöter de ihop, men i jämförelse med Mathildes förintande plåga är Thibaults självrannsakande timmar i jourbilen förfärligt bleka.

Underjordiska timmar är därför en kluven roman. Berättelsen om Mathilde slår det gnistor om – särskilt när de Vigan blandar in hjälten från dataspelet World of Warcraft. Thibault upphör dock aldrig att vara annat än ett störande moment i periferin av den berättelsen.

JONNA FRIES

Läs också: Bumerang av Tatiana de Rosnay.

Brott och framgång

Jeppe Brixvold

Översättning: Henrik Petersen

Modernista

Jeppe Brixvolds roman Brott och framgång gavs ut i Danmark 2007. Nu kommer den på svenska, och av översättaren Henrik Petersens efterord framgår att boken möttes av en förbryllad dansk kritikerkår. Förbryllad, men samtidigt i det närmaste panegyrisk. Lovorden syntes dock främst inriktade på författarens stil. Ingen verkade riktigt benägen att presentera en tolkning av romanen.

Det är strängt taget inget att förvånas över. Brott och framgång är nämligen ytterligt svårbegriplig, om än inte det minsta svårläst.

Romanen har fem delar, samtliga skrivna i jagform. Den börjar i Paris, dit en ung man tagit sig för att söka upp sin före detta flickvän. Hon avvisar honom, han dricker sig redlöst berusad och dagen därpå är han efterlyst för ett mord på en ung kvinna han träffat kvällen före. Han flyr, kraschar in i ett träd och befinner sig plötsligt på ett slott bland en samling adliga pojkar som tycks hämtade från en svunnen tid, förslagsvis 1700-talet.

Del två utspelar sig i en namnlös stad där berättarjaget inleder en romans med en prinsessa. Hon blir påkörd av en bil och dör. Tredje delen berättas av en alkoholiserad dansk som motvilligt arbetar i en spansk bergsby. I romanens långa fjärde avsnitt faller berättarjaget i sömn och vaknar som Alexander den store, varpå läsaren tas med på dennes krigståg österut, mot Persien och Indien. Avslutningsvis förs ordet av en kvinnlig arkeolog, troligtvis hemmahörande i en inte alltför avlägsen framtid, försedd med ett språk som är en salig blandning av ett flertal av våra dagars europeiska tungomål.

Sammanfattad så här ter sig romanen måhända inte enbart märklig utan även löjeväckande. Det är den alls inte. Jag har full förståelse för de danska ovationerna beträffande Brixvolds uttrycksförmåga. Som stilist är han flyhänt i ordets bästa bemärkelse (ett beröm som därmed även spiller över på översättaren), och såväl språkligt som rytmiskt är romanen långa stunder sällsamt intagande.

Däremot blir jag inte kvitt tanken att de uteblivna tolkningarna tyder på något utöver kritikernas tillkortakommanden. Att en undflyende läsart faktiskt betingas av ett likaså undflyende innehåll.

Det är oklart huruvida de olika delarnas berättarjag är en och samma, som tar gestalt i olika skepnader, i drömmar, parallella verkligheter eller förflyttningar i tid och rum. Romanen igenom finns en filosofisk och mytologisk tidsuppfattning, som har få likheter med den lineära. Det är nog så titelns framgång ska uppfattas: som en rörelse och rörlighet i och genom tiden. Och omvänt: brottet, inte så mycket i form av det inledande mordet eller krigiska handlingar, utan som en förbrytelse riktad mot tiden som något som låter sig fixeras mellan två givna punkter:

Framgången är enkel och naturlig, väsentlig och nödvändig, medan här-och-nu-tillståndet är framgången plus en eller annan idé om stillestånd, en illusion. Man borde ifrågasätta det gåtfulla i varje idé om här-och-nu, men aldrig det gåtfulla i framgången. Vidare, det är svaret.

Vidare, alltså. Men vart? Det förtäljer icke historien, som man plägade säga en gång i tiden. I dag har vi vant oss vid ett annat uttryck: Anything goes. I efterordet kan man läsa: All konkretion är fel, men just därför att all konkretion är fel, kan den inte vara fel. Jag säger inte att det är fel, men för mig låter det som en relativisering som biter sig själv i svansen. Just därför nöjer jag mig med konstaterandet att min läsning var utan vidare framgång.

Peter Viktorsson

Läs hellre: Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Oppositionspartiet

Författare: Gun-Britt Sundström

Förlag: X Publishing

Säga Gun-Britt Sundström och får du ingen reaktion så säg Maken.

Då faller bitarna på plats. De flesta människor jag känner som läser böcker har nämligen läst Maken, den klassiska sjuttiotalsromanen om det unga paret Martina och Gustav.

Gun-Britt Sundström har faktiskt skrivit några böcker till, främst barnböcker. Fram tills nu hade jag endast läst Maken, men genom en nyöversättning i pocketutgåva läser jag Oppositionspartiet som utkom nio år före Maken, 1967, och njuter av språket, humorn och optimismen. Om Maken är en relationsroman skulle man kunna kalla Oppositionspartiet för en studentroman ur ett kvinnligt perspektiv, mellan 1961–1964.

Här finns en begynnande feministisk friskhet. Här finns tjejgänget som även kan verka präktiga: det pluggas, det åks skidor, dricks chokladmjölk och diskuteras, eller gaggas. Det röks, men bara cigarretter.

Saga ärhuvudpersonen, den begåvade, som liksom de andra i gänget sätter sig till motvärn mot Den grå massan. Varför ska man läsa den här boken idag? Kanske för att upptäcka hur fräscht språkbruket är. Kanske för att upptäcka att gängmentalitet, uppror, upptåg, existentiella plågor är tidsobundet, medan tiden eller den så kallade utvecklingen förändrar förutsättningarna för hur man som tjej förhåller sig till kön, makt, framtidstro etc. Nu och då.

Framför allt gestaltar romanen en påtaglig bildningshunger, en jagstarkhet och genomäkta livsrus som kommer till uttryck genom ett tjejgäng man kan längta till att få vara i.

Jo, men så där kunde det ju vara. I alla fall ibland.

Oppositionspartiet innehåller den där världen som, åtminstone i backspegeln, verkade så fri, så möjlig, så galenklok.

TINA PERSSON

Läs också: Arnes kiosk av Karin Stensdotter