Veckans skivor: 111214
PATRICK WOLF
Brumalia EP
(Mercury Records)
4/5
Pop, folkmusik, indie och electronica kan låta som en hysterisk blandning men det är delvis det som ger denna EP dess briljans. Det är djärvt men inte spretigt, balansgången bygger på en perfektion av att förvåna men inte förvirra lyssnaren. De låtar som börjar lite enformigt trevande bryter i sinom tid ut i en frigörande tonexplosion. Den 28-årige britten låter Brumalia (romersk högtid relaterat till vintersolståndet) fånga upp vinterns dysterhet, samt bli en naturlig följd av sommarens fullängdare Lupercalia. På en musikalisk resa mellan stråkar, blåsinstrument, piano och elektroniska inslag sjunger Wolf om att lämna ungdomen bakom sig i Pelicans. Vackra Trust handlar om att bygga tillit och våga låta kärleken ta plats. Det andas framtidstro i EPns sju spår och kanske är det därför som plattan sprider så mycket värme och uppsluppenhet. Wolfs dovt mullrande röst smälter samman med välkomponerande toner i en enda stor musikalisk dröm. Together, Nemoralia, Pelicans är exempel på de låtar som flirtar mer med de elektroniska inslagen. Oavsett vinkling så har samtliga låtar intressanta skiftningar och det är lätt att slukas mer och mer för varje gång repeatknappen trycks ner. Vargkärleken har aldrig varit större. LOUICE PETERSSON?
‹ Lyssna på: Bitten
UN RODO CORA
Beijing-Bangalore
(Belpid Records)
2/4
Här finns inget följsamt eller lättillgängligt, nej Un rodo cora är ett band helt utan struktur, bland både toner och musiker. Bo Christo har huvudrollen, därtill medverkar ett 20-tal musiker som Bo har hittat världen över. Texterna är genomgående mycket bra och tänkvärda som: always keep an open window for the one you dislike the most, he might be your best amigo. Men vad hjälper det när Shes out of here sjungs så falskt så det smäller om det och när produktionen på flertalet låtar är trist? Ruffiga This ugly town blir en nödvändig brytpunkt, härvid har öronen blivit immuna mot sura toner och de tre sista spåren blir de bästa på plattan.
LOUICE PETERSSON?
CAN
Tago mago (40th anniversary edition)
(Mute/PGM)
5/5
I slutet av sextiotalet dök en ny tysk musikvåg upp med inslag av progg, psykedelia och slöfunk som inspirerat bland annat Radiohead. Tanken här var att blanda mer traditionellt material med experimentellt. Ingen större skillnad, men vissa låtar är onekligen längre. Basisten Holger Czukay var också ljudtekniker och spelade ibland in utan de andras vetskap när de lekte. Sedan klipptes det ihop till låtar. Trummisen Jaki Liebezeit borde få Nobelpris i svängig minimalism och vad Damo Suzuki sjunger om är ännu oklart. I bakgrunden pågår träslöjd. Dessutom ingår nu några livespår. OLA CLAESSON
KARIN RUDEFELT & DOCTOR BLUES
Walk The Walk
Independent
3/5
I 30 år har Växjös bluesstolthet Doctor Blues spelat nu. Walk The Walk är bandets fjärde album. Denna gång har de även fått hjälp av två gästartister: amerikanen Brian Kramer och finska bluesdrottningen och gitarrvirtousen Erja Lyytinen. Det är som vanligt mörkt tung, melodisk blues med en hel del finess. Walk The Walk är samtidigt bandets mest omväxlande skiva. Doctor Blues försöker alltid finna nya avsticks-vägar från Robert Johnsons The Crossroads. Och det lyckas ganska bra för det mesta. Karin Rudefelt är också en alldeles ypperlig bluessångerska.
ANDERS TAPOLA
FIREBRAND SUPER ROCK
Firebrand Super Rock
(Rising records)
2/5
Firebrand Super Rock har sin fysiska hemvist i Edinburgh medan den musikaliska befinner sig fast i det tidiga 80-talets heavy metalvåg som sköljde över Storbritannien. Band som Wolf och White Wizzard hämtar också sin näring i denna klassiska metal som ständigt finner nya lyssnare. Firebrand Super Rock ligger dock ett par snäpp efter nyss nämnda akter, främst beroende på att den absoluta merparten av materialet saknar tillräckligt med aggressivitet och jävlar anamma. Ett hyggligt undantag utgörs av den rappa Into the black som ändå visar att det finns visst hopp om gruppens framtid.
KLAS LUNDGREN
FRANSKA TRION
Våra mest älskade julsånger
(Border music)
4/5
Bandmedlemmarna har bland annat spelat bakom artister som Peps Persson, Anna Järvinen och Håkan Hellström. De två sistnämnda ekar mest. Musiken, hämtad från tv-serien Nordstan, låter inte fullt så klämkäck som julskivor brukar. Där-emot är stämningen misstänkt salongsberusad på ett charmigt sätt. Matti Ollikainen låter som om han precis upptäckt tjusningen med målbrottet. Nu är det jul igen igen (den förekommer i två version) låter som om Jan Johansson återvänt i tomtedräkt. Missa inte bandets mindre säsongsbundna skivor, till exempel Känner för kärlek (2010).
OLA CLAESSON
KJELL JANSSON/JAN ZIRK QUARTET
It took some time
(Imogena)
3/5
2009 medverkade Kjell Jansson på liveplattan Ad Lib On Nippon, som var en fantastiskt modern och utlevelsefull Ellington-tolkning. I sitt uttryck låg den ganska långt från mästaren, men tog samtidigt vara på Ellingtons mer moderna sidor på ett sätt som är ovanligt. På den här cd:n har Jansson skruvat ner tonläget åtskilligt, och tillsammans med pianisten Jan Zirk, tenorsaxofonisten Erik Nordström och trummisen Magnus Gran har han gjort en stillsam, men samtidigt mer traditionell Ellingtontribute. Det hela är snyggt spelat med stor känsla för materialet, men lyfter till hundra procent gör det ändå inte fullt ut.
MAGNUS NILSSON
STANDARD CONNECTION
Northland
(Imogena)
4/5
Fotbollsfanatiker brukar, efter vad jag har förstått, roa sig med att sätta ihop drömlag med de bästa tänkbara spelarna. Tänker man sig en variant av denna lek med gräddan av svenska jazzmusiker skulle listan sannolikt resultera i uppställningen på den här skivan. För vad är sättningen Peter Asplund, Robert Nordmark, Daniel Karlsson, Martin Sjöstedt, Johan Löfcrantz Ramsay och Karl-Martin Almqvist annat än ett dreamteam. Precis som man kan vänta spelar de frontlinjemusik i absoluta toppklass, och det enda skivan lider av är att det är en studioinspelning. Live är detta sannolikt en rent livsfarlig grupp.
MAGNUS NILSSON
