Viktig men kluven bok om mobbning

Långsam nedbrytning, psykisk demolering, eller om man så vill – tyst våld. I Delphine de Vigans femte roman, Underjordiska timmar, piskar den hänsynslösa förnedringen lika hårt som omgivningens låtsade blindhet och vikande stöd.

Mathilde har jobbat i åtta år på samma företag när helvetet bryter löst. Hon ser ingen orsak, men märker att chefen plötsligt blir kall och börjar montera ner hennes ansvarsområde.

Till slut har Mathilde inga arbetsuppgifter kvar och placeras i en fönsterlös skrubb intill toaletterna. Chefen tar varje chans att utmåla henne som hotfull och de andra anställda vågar inte längre prata med henne.

De Vigans skildring av mobbing på arbetsplatsen är lika skoningslös som viktig. I en tid när kraven på effektivitet stiger och siffrorna för psykisk ohälsa är höga är det någonting att ta på allvar.

De Vigan gör det med isande skärpa och kvävande toner. Men det finns ett problem. Han heter Thibault och är läkare. Genom hela romanen varvas hans öde med Mathildes. En kort stund stöter de ihop, men i jämförelse med Mathildes förintande plåga är Thibaults självrannsakande timmar i jourbilen förfärligt bleka.

Underjordiska timmar är därför en kluven roman. Berättelsen om Mathilde slår det gnistor om – särskilt när de Vigan blandar in hjälten från dataspelet World of Warcraft. Thibault upphör dock aldrig att vara annat än ett störande moment i periferin av den berättelsen.

JONNA FRIES

Läs också: Bumerang av Tatiana de Rosnay.