Älskvärt om mindrefotbollsklubbar

”Det var den bästa match ni aldrig såg”. Graffitin på insidan av kyrkogårdsmuren dök upp efter att Napoli vunnit Serie A för första gången. De vilka betraktades som halvafrikanska vildar av de rika klubbarna i norr hade nu trotsat oddsen, makten och historien. Med stolthet och hänförelse förkunnades detta för de passionerade supportrar som inte längre kunde stå eller sitta på Stadio San Paolo – en del hade inte råd, en del fick inte plats och andra var helt enkelt döda men ändå delaktiga i seriesegern. ­­­

Drömmar och känslor ska inte hejdas av något så futtigt som liv och död. Relationen till en klubb ska helst ärvas i många generationer. Likt jorden, likt marken, likt minnena.

Den här kretsloppstanken fick journalisten Per Nguyen-Johansson att skriva en älskvärd reportagebok om mindre klubbar som ”dansade en sommar”, i eller alldeles närheten av fotbollsallsvenskan. Välskrivna långa fotbollsreportage är en bristvara i det här landet, undantaget Erik Niva. Kanske är När bollen rullade vår väg en Nivaeffekt mer än en Offsidepåverkan även om tidskriften allt oftare skriver om svensk lingonfotboll eftersom ingen utom TV-bolag längre får access till de stora och rika stjärnklubbarna ute i Europa. Då får man istället börja ”gräva” på den plan man står, vilket svensk fotbollslitteratur ska vara lycklig över.

Bokens journalistprosa är tidvis vacker, ambitiös och befriande ärlig – de som inte hade tid, lovade att ringa men inte gjorde det påminns om det i boken. Samtidigt skriver Per Nguyen-Johansson med stor respekt och närmast vördnad inför ödet. Det är ett slag elitfotbollens epitaf även om ingen av klubbarna direkt vill erkänna det – utom Billingsfors som gav upp och självmant drog sig ur seriesystemet.

Fast egentligen handlar boken inte så mycket om historien – det hade blivit en torr, repriserande läsning då de flesta med förstahandsupplevelser numera är just "liggande fans”. Detta är en bok om nutiden även om historien liksom otaliga skrönor är med. Framförallt är det en bok om hur icke-elitens svenska fotbollsvardag ter sig 2017 för 13 klubbar, varav två damlag. Sandvikens IF blir berättelsen om integration och utanförskap. Grimsås den välmående inflyttningsidyllen. Derby i Linköping bredd och barnfotboll, Västra Frölunda handlar om förortsfotbollens problem, och potential.

Tre kapitel står ut. Tyresö FF i bedräglig Champions League-final tycker inte jag platsar här. De båda före detta rikemansklubbarna IFK Malmö och Eskilstuna har alltid ansetts sig lite finare än de lokala konkurrenterna och sitter stenhårt fast i nostalgin, trots att det är över 50 år sedan senaste framgången. IFK Malmö spelar på en gammal nedsliten arena som rymmer 30 000 men på grund av löparbanorna ser alla uselt. Till och med de 65 tappra som kom mot Lindsdal. Klubben hade inte lyckats skaffa bollkallar, spelarna fick själva kuta omkring och jaga bollar i vattengravar och bakom stavhoppsmattor. Det slutar med tre poäng och en prick från förbundet. Då kanske bollen trots allt rullat lite väl långt bort...

Ps. Det är 27 år sedan Napoli, senast vann serien. 16 år sedan någon annan än de rika klubbarna i Milano eller Torino vann men drömmen lever.

Magnus Sjöholm